Kön till Kalmarsalen ringlar sig lång, en bra bit utanför entrédörrarna. Stormen Dennis omfamnar med sin fulla kraft från alla håll men temperaturen är trots allt mild. Så snart dörrarna stängs i ryggen smittar värmen och glädjen från insidan av sig.
Entréhallen är fylld av förväntansfulla människor som rör sig mellan garderoben, baren och merchandiseförsäljningen. En tonårskille trär nöjt sin nyinköpta t-shirt med texten Mi Amor-tour över bröstet.
Vidare in i hallen, ett tjugotal trappsteg upp för en spiraltrappa, väller Kalmarsalen som i kväll ska rymma 1 200 personer ut. Större delen av sittplatserna är ihopfällda som ett dragspel för att göra plats åt stående publik. En blandning av svett, öl och parfym osar från folkmassan som trängs framför scenen. Förakten Ellen Krauss sista toner klingar ut i takt med att hon tackar för sig och kliver tillbaka in bakom kulisserna.
– Tiden går fort, så ta vara på den jävla tiden för helvete.
Tio minuter passerar, publiken väntar tålmodigt. Plötsligt släcks belysningen och alla vet precis vad som är på gång att hända nu. Applåder och jubel fyller salen på en millisekund. Tillsammans med sitt band kliver kvällens huvudperson ut på scen och fram till mickstativet. Ett rött sken faller mjukt från taket och Miriam Bryants kraftfulla röst fyller salen. Inte en falsk ton.
– Hej Kalmar, hur mår ni?! ropar Miriam Bryant ut mellan två verser och publiken svarar som sig bör med mera jubel och applåder.
Svettlukten ökar i takt med tempot på låtarna. Miriams midjelånga, mörka hår yr runt hennes svartsminkade ögon när hon studsar fram och tillbaka. Åskådarna, som består av kvinnor och män i allt mellan mellanstadie- och övre pensionärsåldern, sjunger entusiastiskt med i varenda ord, i varenda sång.
Efter några pulshöjande melodier plockar Miriam ner sin publik och blir mer personlig.
– Ni vet ibland kan man låta någon glida ur ens grepp, fast sen efteråt så inser man att man borde hållit i så mycket hårdare. Så ångrar man sig. För mig kan det kännas så i alla fall. Förstår ni vad jag menar? Det är en fråga alltså, säger hon och vänder handflatan i en frågande gest mot folkhavet framför henne.
– VI ÄLSKAR DIG MIRIAM! skriker någon på läktaren.
– Okej, nu har hon pratat för mycket tyckte han, skrattar Miriam.
Känslosam allsång ekar mellan väggarna när hon går ner på knä och sjunger ”jag ska hålla tills det inte längre finns nåt kvar av dig, blåmärkshårt, mi amor”.
Det är inte svårt att förstå hur Miriam har blivit en så folkkär artist. Hon är ärlig, nära sin publik och absolut inte politiskt korrekt:
– Tiden går fort, så ta vara på den jävla tiden för helvete, säger hon allvarligt men med glimten i ögat.
En och en halv timma, ett tjugotal låtar och både skratt och gråt senare exploderar Miriam, bandet och alla 1 200 besökare tillsammans i ett sista nummer i form av Så mycket bättreklassikern Ett sista glas. Belysningen blinkar i alla tänkbara färger och euforin når sitt klimax.
Folket väller genom entrédörrarna men den här gången åt motsatt håll, ut i Kalmarnatten. Stämningen är så högt på topp att den går att ta på. Det råder inga tvivel om att den här lördagskvällen bara har börjat.
