Alla i biosalongen grät. 100% av publiken hade tårar i ögonen. 

I helgen var jag på bio. Jag och några tjejkompisar hade bestämt oss för att se filmen Catwalk – från Glada Hudik till New york. En film som griper tag och berör. En film om utanförskap och ensamhet men även en film om glädje och lycka. För er som inte har sett filmen än så handlar den om Glada Hudik-teatern som får chansen att göra en Catwalk i New York. Man får följa deras resa, från början till slut. 

Det som berörde mig mest i filmen var alla kloka ord från de helt klart unika karaktärerna som medverkar. Alla med olika funktionsnedsättningar och bakgrund. Alla kloka citat gav mig så mycket tankar efteråt. Hur kan man vilja en sån person något ont?

“Vi är också unika människor och vi måste också få glänsa”. Efter citatet från Emma Örtlund, en i Glada Hudik-gänget, var inte ett öga i biosalongen torrt. Jag hörde snyftningar från alla olika håll. Men då väcktes också en tanke i mig. Samtidigt som vi hyllar och älskar dem, blir det alltmer vanligt att man väljer att göra abort om fostret visar sig ha någon form av funktionsnedsättning som exempelvis Downs Syndrom. 

Det pratas om mångfald. Att olika är bra. Men tycker vi verkligen det då? 2014 rapporterade Socialstyrelsen att 60% av föräldrarna till ett foster med Downs syndrom väljer att göra abort. Vi väljer bort folk med funktionsnedsättning, innan de ens har fått en chans. Vi väljer bort liv, vi väljer bort det som är olikt. 

För några år sen var jag på Fotografiska i Stockholm och såg en utställning av Emma Svensson som hon döpt till “De utrotningshotade”. Hon hade fotat personer med Downs Syndrom i sammanhang som de i verkliga livet aldrig kommer att få synas i. En person hade fotats som president, en annan som polis. De utrotningshotade. Det är precis vad folk med Downs Syndroms är. Utrotningshotade. 

Alla i biosalongen grät. 100% av publiken hade tårar i ögonen. Men bara 40 % av alla där hade behållt barnet om den hade haft Downs Syndrom. Det är värt en tanke.