Malin Wollin: Texter om mig ska vara skrivna i versaler

Malin Wollin är författare, bloggare och mamma. I sina texter behandlar hon ämnen som identitet och relationen mellan mödrar och döttrar. Hon är en nybliven hypokondriker som har skyhöga krav på sina texter.

Malin Wollin sitter med benen framför sig i den stora grå soffan. Hon är klädd i helsvart med en stor grå kofta ovanpå. Händerna håller i en blå kopp och naglarna är prydligt målade i rött. Hon har en skarp blick och låter bestämd på rösten, samtidigt som hon har en nyfikenhet i allt hon berättar och gör att jag bara vill höra mer.

Hon bor i ett radhus i Kalmar med sina fem barn och man. Enligt henne själv arbetar hon med sitt drömyrke och trivs fantastiskt i rollen som mamma. Hon är författare, bloggare, krönikör och journalist. Just nu är hon aktuell med radionovellen ”Sorgen i deras ögon” i P1 som har premiär den 29:e mars. Malin har även nyss startat en podd tillsammans med författaren Linda Skugge. Podden ”Skugge occh Wollin” handlar om det som är aktuellt och angeläget i deras liv just nu.

Som författare är Malin Wollin en kvinna som gillar språk, speciellt svenska. Hennes böcker är skrivna mycket utifrån hennes eget liv samtidigt som hon har en sorts självdistans och kan se saker utifrån. Många av hennes böcker handlar om identitet och kvinnan i olika sorters relationer.

– Jag tycker det är fruktansvärt ointressant med män, säger Malin och berättar att de, männen, redan porträtteras i så många andra sammanhang att hon inte känner att hon behöver skriva om den biten också.

Storhetsvansinnet gav resultat

När Malin Wollin var 22 år bestämde hon sig för att börja plugga journalistik. Efter att ha flyttat hemifrån som 15-åring och sedan bott några år i Stockholm skulle hon tillbaka till hemstaden Kalmar och plugga på högskolan. Under utbildningens gång hann hon vara gravid två gånger och få sina första barn tillsammans med fotbollsspelaren Joachim Lantz.

Malin har alltid vågat gå sin egen väg. Men det krävs också vilja för att komma någonstans i livet. Parallellt med journaliststudierna fick hon jobb som krönikör på Barometern. Efter tre krönikor i deras helgbilaga fick hon storhetsvansinne och skickade i väg ett mail till Aftonbladet. I mailet skrev Malin att hon var deras nya stjärnkrönikör och efter en stund, som varierar i tid från gång till gång, så fick hon svar. Redaktionen på Aftonbladet hade fått sig ett gott skratt och hon hade fått ett jobb.

– Texter om mig ska vara skrivna i versaler.

Malin är noga med att jag inte får skriva utropstecken efter allt hon säger, trots att hon talar med kraftfull röst och mycket energi. I samma veva startade Malin bloggen ”fotbollsfrun”. Namnet var ironiskt för att hon skulle kunna skriva texter anonymt om folk och händelser i hennes närhet. Men många trodde också att hon bara var en fotbollsfru vilket Malin försvarar och förklarar att så inte var fallet.

– Jag har alltid känt att jag har varit min egen, berättar Malin och fortsätter: man får inte jobb på Aftonbladet för att man är ihop med en back i Kalmar FF.

För Malin har texterna varit något att samla sina tankar kring. Trots att hon numera jobbar med sitt drömyrke så berättar hon att hon inte riktigt vet vad hon vill med texterna. Alla uppdrag som hon får är drömuppdrag, men Malin berättar att hon inte njuter av det. För henne är det i stället viktigt att få saker, vilket är något som har följt med sedan hon var ung. Om hon söker ett jobb och får det, då är de det som känns bra. Samtidigt är hon noga med sina texter och övar varje dag på att bli bättre på att skriva.

– Min sista text kan vara den första någon läser, om den är helt medioker, varför ska de då fortsätta läsa texter av mig.

Den tuffa mamman

Under tiden Malin berättar om sitt liv gestikulerar hon och fokuserar blicken på de olika föremålen i vardagsrummet. I ena änden av rummet står en bokhylla med böckerna uppställda utifrån färgordning, och mitt i allt ett piano. Utanför fönstret blåser det och altanen är vår-vintrigt färglös. Från väggen bakom soffan hörs ljudet av musik från ett av barnens rum. Malin fortsätter att berätta om sitt liv och sin barndom, som hon tror är en av anledningarna till att hon har blivit den hon är.

– Jag tycker själv att jag är väldigt tuff, bland det tuffaste som finns, säger Malin.

Hennes uppväxt var grundad med högt i tak och Malins föräldrar var både tillåtande och förstående, något som hon själv försöker vara som mamma. Redan som liten visste Malin att hon ville ha många barn.

Till skillnad från sin lillasyster som var brådmogen, var Malin ett vilt och omoget barn. Det gick inte att köra runt med en sådan lillasyster i någon barnvagn och leka mamma. Men när Malins morbror fick barn sent i livet kunde Malin i stället lajva mamma åt dem. Nu har hon fem egna barn som hon gör sitt bästa för att uppfostra till bra individer.

Hur man gör för att bli en bra mamma är något som Malin tänker på dygnet runt. För henne är barnen allt i livet, men bara för att hon har många egna barn tycker hon inte att det behöver betyda att hon är en bättre mamma än någon annan. Att barnen är viktiga i Malins liv visar sig också genom att hon har låtit de rita på hennes examensbevis. Samtidigt berättar hon om ett hot hon fick via mail kvällen innan och hur oviktigt ett hotfullt brev är i jämförelse med barnen.

– Det är bara barnen som kan göra mig ledsen, det är akilleshälen. Då spelar det ingen roll att en maratonrunkare sitter och skriver att jag är ful.

En skrivande hypokondriker

Trots den tuffa ytan och ett kaxigt yttre så berättar Malin att hon är väldigt självkritisk. Mycket i sin mammaroll, men också i sina texter. Hon är en flitig lyssnare av Radipsykologen och hon känner igen sig själv i de flesta samtal som rings in.

Att arbeta med skrivandet kan innebära en stor press och många höga krav på sina texter. När en kvinna häromkvällen ringde in och berättade om att hon inte kunde sänka kraven på sig själv kände Malin igen sig totalt.

– Allt är slarvigt utom mina texter, där har jag skyhöga krav på mig själv och det måste jag ha, säger Malin.

Mitt i allt pratandet om barnen kommer hon på sig själv för en stund och berättar om att hon nyligen insett att hon är hypokondriker. Kanske beror det på åldern eller på att allt går att googla, men Malin konstaterar i alla fall att det är en egenskap som gör henne mindre attraktiv. På samma gång som hon ibland tvivlar har Malin också en distans till sig själv och sitt liv. Hon konstaterar att hon är en parentes i universum och att när livet väl är slut spelar det ingen roll om någon kommer minnas henne eller om hon var en bra mamma.

– Jag är inte mer betydelsefull än någon annan och jag tycker det är en sån skön jävla inställning, säger Malin.