Sex år av kamp och återhämtning.
Långdistanslöparen Erika Lindeblad har nu återtagit kontrollen.
– Jag väldigt nyfiken på livet nu, säger hon.
Och så upp på prispallen följt av applåder, prisutdelning och glada tillrop. Löpsatsningen hon inlett bara några månader tidigare hade inte kunnat få en bättre start. Det är augusti 2013 och den då 19–åriga Erika Lindeblad har precis sprungit hem ett silver på 5000 meter vid junior–SM i Västerås. På bara ett halvår har hon blivit en av de främsta i sin åldersgrupp på distansen.
Trots bedrifterna är det sportsliga resultatet sekundärt den här sensommarkvällen. I tre år har hon levt sida vid sida med anorexin. Sjukdomen har bevakat varje litet steg hon tagit och kontrollerat varje beslut. När hon var som sämst hade vågen visat 46 kilo. Vägen tillbaka hade varit både lång och svår men nu stod hon där med silvermedaljen runt halsen – kvittot på att hon äntligen är frisk.
Det är nästan lite för bra för att vara sant.
Februari 2019. Det är vår i luften. Både på Öland och i Oskarshamn har temperaturerna stigit till rekordnivåer för årstiden. De första flyttfåglarna har redan återvänt och så även Erika Lindeblad. I två veckor har hon befunnit sig på träningsläger i Egypten men hon är nu tillbaka i Sverige.
– Du får ursäkta att jag är lite hängig och inte riktigt lika full av energi som jag brukar vara. Jag har inte varit helt frisk sedan jag kom hem, säger hon när vi möts inne i Fredriksskans katakomber.
Det är svårt att tro henne. Ansiktet är solbränt efter träningsveckorna på Afrikas nordkust och leendet stort. Den nu 25–åriga Erika har ett starkt år bakom sig. I augusti sprang hon in på en fjärdeplats i sitt livs första Ironman innan hon avslutade säsongen med att vinna Göteborg Marathon på tiden 3.09.41 – vilket också var nytt personbästa med fem minuter. Sedan några år tillbaka är det långdistans som gäller, och nu även Ironman.
– Det var flera gånger under Ironman som jag kände ”wow” över vad kroppen klarar av. Det låter kanske lite klyschigt men för mig blev det verkligen tydligt att ju mer kärlek jag ger mig själv och min kropp desto mer ger min kropp tillbaka. Det är coolt hur kroppen reagerar när man börjar sammarbeta med sig själv.
Erika vet vad hon pratar om och vad motsatsen innebär. Under flera år misshandlade anorexin hennes kropp. Bara två saker var viktiga i livet vid den tidpunkten – mat och träning.
– Jag gick idrottsprogrammet på gymnasiet på den tiden och en vanlig dag kunde se ut så att jag körde ett morgonpass, ett pass i skolan och sedan en fotbollsträning på kvällen. Även om vi hade håltimme på morgonen så kunde jag åka in tidigare och träna så att mina föräldrar inte skulle märka något. Sedan åt jag i princip ingenting. Det blev lite grönsaker och kanske någon lax eller kycklingbit på kvällen.
FAKTA: Erika Lindeblad Ålder: 25 Bor: Kalmar Familj: Sambo, föräldrar och lillasyster Klubb: Kalmar SK Distanser: Marathon, halvmara och triathlon
I en lång och öppenhjärtig intervju med Barometern från 2014 berättar Erika om sina år med sjukdomen. Allt ifrån hur bortgången av hennes gammelfarmor inledde den negativa spiralen till vändpunkten då hon på sin systers 18–årsdag såg sig själv i spegeln och insåg att hon var sjuk.
Den 31 maj 2013 friskförklarades hon och i intervjun som äger rum lite mindre än ett år senare får hon frågan om faran är över.
– Jag har för mycket att förlora. När man lever med anorexi så lever man i en bubbla. Det finns inget annat. Jag vet att jag kan må bra utan det i dag och då finns det ingen anledning att falla tillbaka, sa hon då.
Nu, ganska exakt fem år senare, kan hon konstatera att hon hållit sig frisk men att andra problem kopplat till anorexin fortsatt gäcka henne i flera år. Efter det succéfyllda 2013 som kulminerade med JSM–silvret sa kroppen till slut ifrån.
– Jag var så taggad i början att jag glömde bort att vila. Min kropp var så sliten efter sjukdomen och hade inte fått återhämta sig ordentligt. I slutet av sommaren 2015 hade jag gått tre månader utan att kunna träna någonting och jag började bli orolig över att jag aldrig skulle kunna springa igen. Till slut visade det sig att mina muskler var så spända att de dragit ihop sig och blivit skröpliga. Jag började må psykiskt dåligt för jag visste inte vem jag var utan löpningen. Jag var borta i nästan ett år innan jag kunde tävla igen.
Hur hanterade du den motgången med tanke på din förra sjukdomsbild?
– Det skadade min självbild inledningsvis. Jag gick runt och tänkte att löpningen var det enda jag var bra på och jag var livrädd för att förlora det. Jag fick mycket prestationsångest som jag tvingades jobba mycket med under den perioden men det gick aldrig ut över vad jag åt och sådär, säger Erika och fortsätter:
– Idag är jag väldigt tacksam för den perioden. Jag insåg att jag är så mycket mer än min idrott och det har gjort mig starkare som person. Jag hittade en balans i livet, blev friare i tanken och fick en helt annan kontroll än tidigare.
Kontroll och balans är ett återkommande teman i Erikas berättelse. Trots att hon friskförklarades redan 2013 tog det flera år innan hon fullt ut återtagit kontrollen över sitt liv och sin kost.
– Sjukdomen blir en trygghet för du vet vem du är med den. Utan sjukdomen vet du inte vem du är eftersom att du helt plötsligt har så många val när det inte är någon röst i huvudet som säger åt dig vad du ska göra. Jag tog hjälp av kostrådgivare i början efter att jag varit sjuk just för att jag ville försäkra mig om att jag fick i mig tillräckligt mycket näring. Under tiden jag var sjuk så var det rösten i huvudet som sa åt mig hur jag skulle äta och sedan när jag blev frisk var det kostschemat. Jag ville hitta min egen balans och idag äter jag precis vad jag vill.
Hur hittar man den balansen som elitidrottare där kosten, trots allt, är så viktig?
– För mig har det handlat mycket om tillåta sig själv att göra saker, äta precis vad man vill och inte bygga upp en massa förbud för sig själv. Jag litar på att min kropp säger åt mig vad den vill, både när det kommer till kost och vila.
2016 och 2017 blev uppbyggnadsår av den tidigare så slitna kroppen. Träningen stegrades successivt upp och välmåendet lika så. Idag anser Erika att hon mår bättre än vad hon någonsin gjort i vuxen ålder.
– Jag skrev i min dagbok i början av 2016 att det skulle bli året då jag skulle börja må bra på riktigt och när jag läste det ett år senare så kände jag verkligen så. Det var ju någonstans under 2016 som den stora vändningen kom. Men det var först ifjol som jag började känna mig stark på riktigt. Nu vet jag vet vem jag är och vad jag vill.
Hade du förväntat dig att det skulle ta så lång tid?
– Nej, så långt fram tänkte jag inte då 2013 när allt började ordna upp sig. Återhämtningsarbetet tar tid och det tror jag inte så många tänker på. De sista två åren har jag tänkt många gånger att ”shit, nu kan jag inte må så mycket bättre” sedan har det visat sig att det kan jag visst och den känslan har gjort mig väldigt nyfiken på livet.
