Det började förra året. Jag vann ett stipendium i grävande journalistik och min första tanke var: HUR ska jag hinna gräva? Och var? Jag bor i Kalmar. En förvisso charmig, men lätt sömnig stad under vinterhalvåret. Tankarna malde ett bra tag. Jag gick på GRÄV (ett årligt seminarium för grävande journalister) det året, och fick höra Janne Josefsson och Robert Aschberg prata sig varma om grävandets konst. Väldigt häftigt, men det enda jag kunde tänka på var att det förmodligen underlättade att vara bosatt i Stockholm. Och att vara man. Men skam den som ger sig. Jag tänkte inte låta mina hjärnspöken sätta stopp innan jag ens börjat gräva.
Jag började leta efter förebilder. Några att relatera till. Och till min glädje fanns det flera stycken att inspireras av.
Britt-Marie Citron, en av deltagarna på GRÄV, blev ett känt namn i mitten på 90-talet, när hon uppdagade Motalaskandalen, där kommunpolitikerna hade missbrukat kommunala medel och några straffades med fängelse. Hon säger i efterhand att hon fick kämpa för att få gräva. Hon var anställd för att sköta lokaltidningen under sommaren, och hennes tid för att granska Motalapolitikerna vara minimal. Hur hann hon? Grävandet skedde i rökpauser, på kafferaster, på obetald arbetstid berättade hon när hon blev intervjuad på scenen av Björn Häger.
Jag såg även Jenny Küttim på samma seminarium där hon berättade om hur hon hade ställt Hannes Råstam mot väggen och frågat om bara gamla gubbar fick vara granskande journalister. Detta var för mer än 10 år sen, och Jenny blev en de centrala journalisterna som nystade upp skandalen i Sture Bergwall/Thomas Quick-fallet.
Linda Hedenljungs gräv förra året kring ÖFK och Östersundshems-profilen Daniel Kindberg och hans påstådda ekonomiska brottslighet var guldspadematerial. Det var ett gräv som gjordes i min hemstad Östersund, som är rätt liten och där chansen att stöta på “grävobjektet” när man handlar på ICA är rätt stor.
Det måste kräva en hel del mod att våga vara så pass obekväm. För att gräva är att våga vara obekväm.
Och så har vi såklart Ester Blenda Nordström, den kvinnliga gräv-pionjären som fortfarande är aktuell och inspirerar. Hon sägs ha varit Sveriges första undersökande reporter, och var en egensinnig rebell som inspirerade Astrid Lindgren. Ester Blenda fick sparka in dörrar som inte öppnades åt henne. Det var tidigt på 1900-talet som hon på eget bevåg gjorde undersökande journalistik på en bondgård för att se hur unga kvinnor behandlades på sina jobb. Inte sällan behandlades de som andra klassens invånare och slet för låg lön.
Irena Pozar, som är chefredaktör på Veckorevyn, blev nominerad till Stora Journalistpriset för VR:s granskning om övergrepp på svenska HVB-hem. Vem hade kunnat ana att ett sådant erkännande skulle ges till en tidning som kanske inte är känt för sitt djup främst.
Det är nytänkande och inspirerande. Det är kanske så vi – eller jag – måste börja tänka. Att den grävande journalisten kan finnas på fler platser än de traditionella, och att grävarna inte bara är de manliga tuffingarna, de skarpa skjutjärnsjournalisterna. De är lokala journalister, de är journalister på magasin för unga kvinnor, de är kvinnor som granskar makthavare med ena handen och snyter sina snoriga barn med den andra.
Det kan komma att inspirera en hel ny generation grävare som inom kort blir sin tids Ester Blenda.
Ida Skyttberg
