Jag källsorterar, jag äter inte kött och jag äger ingen bil. Greta borde med andra ord vara stolt över mig. Så varför känner jag att det jag gör ändå inte räcker till för att rädda vår planet? Och den största frågan, varför känns det som att det jag gör är helt meningslöst? Jag menar, jorden går väl inte under bara för att jag skulle lägga en plastförpackning i hushållssoporna? Ambivalensen är stor och det gör att jag håller på att ge upp.
Man skulle kunna tänka sig att jag borde känna en tillfredsställelse i att sortera glas och metall för sig, och någonstans i mig finns väl en duktighetskänsla och en känsla av att mänskligheten (och djuren) kommer överleva lite längre på grund av mig. Men jag känner också en stor stress. En stress i att jag inte gör tillräckligt och en stress i att jorden mår så jävla dåligt på grund av det.
Men vad skulle jag kunna göra mer? Jo, jag skulle såklart kunna skippa att köpa de där skorna jag länge suktat efter och jag skulle absolut kunnat köpa mer ekologiskt (för min minimala studentpeng). Men hänger det verkligen på mig och mina vanor? Varför ska jag göra allt när vissa inte gör något? Och jag vet ju innerst inne att det i slutändan handlar om att den högre makten måste börja agera.
Så återigen, varför känner jag att det är mitt fel att vårblommorna blommar redan i februari och att björnarna inte har fattat att de ska gå i ide ännu? Jag vill ju kunna äta en avokado utan att få en känsla av att en hel regnskog skövlas på grund av det!
