I söndagsnatt rullades Oscarsgalans röda matta ut för 92:a gången. Det resulterade i en historisk kväll med glitter, glamour och pekpinnar.
2020 har varit ett fantastiskt år för film. Once Upon A Time In Hollywood, Joker och The Irishman bara för att nämna ett fåtal pärlor. Den största skammen är förmodligen att nomineringen för bröderna Safdies adrenalinspruta Uncut Gems lyste med sin frånvaro.
Jag kan åtminstone trösta med att en värdig vinnare korades. Den sydkoreanska mörka komedin Parasit av regissören Bong Joon-Ho kammade välförtjänt hem priset för bästa manus, regi, internationella film och årets film. Därmed blev Parasit den första icke-engelskspråkiga filmen som någonsin har vunnit en Oscarsstatyett för bästa film.
Men det är något som skaver när man tittar på denna prestigefyllda filmgala.
Årets Oscarsgala hade likt 2019 ingen värd. Man blir frestad att föreslå komikern Ricky Gervais nu i efterhand med hänsyn till hans skandalomsusade öppningstal från Golden Globes: ”Om du vinner ett pris ikväll, använd det inte som en plattform för att göra ett politiskt tal. Du är inte i någon position att läxa upp publiken om något. Du vet ingenting om den riktiga världen”.
Gervais naglar fast precis det som irriterar med Oscarsgalan. Det kanske bara är jag. Men jag kollar i första hand inte på Oscarsgalan för att få en bunt politiska pekpinnar av Hollywoodeliten. För utspel finns det gott om. Varav det största kommer från Joaquin Phoenix som vann pris för bästa manliga skådespelare efter sin gripande insats i Jokern.
I sitt tacktal förklarar han att det bästa med att vara skådespelare är att kunna ge en röst åt de röstlösa. Vilka dessa röstlösa är och varför de behöver Joaquin Phoenix som sitt språkrör är oklart. Han följer upp med en moraliserande harang om att vi har tappat kontakten med den naturliga världen. Många av oss har enligt Phoenix gjort sig skyldiga till att ha en egocentrisk världsbild. Phoenix utvecklar talet med att hävda att genom kärlekens kraft så kommer vi kunna förändra samhället. Alltså inte genom logik och rationalitet. Utan genom känslor.
Vad får en skådespelare att tro att denne har enkla lösningar på världens alla problem? Om inte detta är ett tecken på hybris så vet jag inte vad som är det. Samtidigt är det svårt att föreställa sig ett mer egenkärt skrå än skådespelare. Hur kan en grupp som befinner sig så pass långt bort från det naturliga samhället som skådespelare anse sig vara lämpade att föra talan för kreti och pleti?
Missförstå mig inte. Joaquin Phoenix är av vår tids mest talangfulla skådespelare. Därför borde han ägna sig åt just det. Skådespeleri. Låt folk tänka för sig själva istället och lämna problemlösandet åt sakkunniga och politiker.
