MASTEN MÖTER. Snart har vi levt med pandemin i Sverige i ett år. Liselotte Cederlöf är en av många som inte kan jobba hemifrån. Hon jobbar nämligen inom hemtjänsten och tar hand om våra äldre.
Hemtjänstpersonalen är och har verkligen varit i stormens öga under pandemin. Kritik har bland annat kommit för att många äldre har gått bort. Många anser att Sveriges strategi har varit bristande.
Liselotte Cederlöf är en av många som jobbar inom hemtjänsten. Inom deras hemtjänstgrupp har varken en enda brukare eller personal blivit smittade av covid-19.
– Vi har varit på varandra om man inte tvättar sig, man ska tvätta sig och sprita sig och ha munskydd. Det har gett effekt. Skyddsutrustning har så klart också hjälpt, säger Liselotte.
Det är mycket som har förändrats sedan pandemins start i våras.
– I början fick inte ens munskydd och visir. Men sedan fick vi visir som var som overhead-papper med gummiband. Då protesterade vi lite faktiskt. Det tog ett tag innan vi fick riktiga visir, men visiren vi har nu är bättre, säger hon
Hur kändes det att vara utan skyddsutrustning?
– Jag blev arg och rädd samtidigt, jag är jätterädd att jag ska bli sjuk och smitta andra. Dessutom är jag själv i en riskgrupp. Det var mycket okunskap i början av pandemin.
Hemtjänsten har bland annat av politiker kallats för ett enkelt jobb. Vem som helst har ansetts kunna ta jobbet. Det är en bild som Liselotte inte håller med om.
– Många är mer sjuka som är hemma idag. Man kanske tänker att hemtjänsten är att laga mat och städa. Jag tror inte man tänker på att det är så mycket omvårdnad som det faktiskt är. Det är den största biten i vårt jobb egentligen, säger hon.
Får ni tillräckligt med credd?
– Nä, vi borde vara en grupp som får mer credd. Det känns som vem som helst kan göra mitt jobb. Men så är det inte. Det är inget enkelt jobb som ställer en inför svåra beslut.
Rädslan för att smitta andra och även bli smittad själv är stor. Hon säger även att det är väldigt olika hur brukarna reagerar när personalen kommer med all skyddsutrustning. Vissa tycker det är för lite skyddsutrustningen medan andra tycker det är för mycket skyddsutrustningen, och har svårt att höra vad personalen säger. Det blir mycket springande både ute och inne för hemtjänstpersonalen. Nu med det kalla vädret är det lätt att bli snorig. Det kan ställa till med problem. Även skyddsutrustningen kan ställa till med problem.
– Jag är inte förkyld är det första jag behöver säga till brukarna. Det är svårt att se med visiret på, om man läser listan. Det blir varmt också. Men det har blivit en vana nu och jag tänker inte på det längre.
Fortsatt väntan på Vaccin
Egentligen var tanken att hon skulle få vaccin redan vecka två i år. Vaccineringen har däremot inte blivit av än, på grund av försenade och uteblivna vaccinleveranser. Hon vet inte när de får ta vaccin och är samtidigt lite tudelad kring vaccinet.
– Det är dubbelt, jag vill och samtidigt inte vill. Jag vet inte hur min kropp kommer reagera. Dessutom har jag autoimmuna sjukdomar. Jag tycker det är jättesvårt, men jag har satt upp mig för vaccinering.
Tufft år
Förra året var ett tufft år för Liselotte, där hon var med om en cykelolycka. Cykling är ett av hennes stora intressen. Tillsammans med hennes man Magnus brukar paret cykla. Under en cykeltur i somras var dock oturen framme. De låg på rulle precis efter varandra. Men då råkade Liselotte svänga in rakt i Magnus däck.
– Först for jag åt ena hållet men det kunde jag parera. Sedan gick cykeln åt andra hållet.
Hur mycket minns du av olyckan?
– Jag minns allt och det gjorde skitont. Det gjorde så ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag tittade på min arm och såg att det var ben. Sedan rann blodet bara. Senare kom det en bil som hjälpte mig. De hämtade en handduk som jag virade runt handen och sedan skjutsade de mig till akuten.
I Oskarshamn röntgades armen. Efter det blev hon senare flyttad till Kalmar. Färden till Kalmar blev obehaglig.
– Då låg jag på en smal brits. Jag tänkte att snart åker jag av. Jag var så glad när jag kom till Kalmar.
Från Kalmar skickades hon sedan till Linköping för att operera armen. En bit in operationen vaknade hon
– Jag började prata och jag kommer ihåg det precis. Har du satt dit den där plattan och skruvarna än sa jag. Det var helt tyst. Sedan lovade jag att vara tyst och ligga still resten av operationen.
Det tar långt tid att återhämta sig från den här typen av operationer. Så sent som i december var inte allt i hopläkt än. Snart ska hon gå på en skiktröntgen för att se hur läkningen går. Liselotte jobbar tillsvidare 25%, det är vad armen klarar av. Hon vet inte när hon blir helt återställd som kan ta upp till ett år.
Som så många andra sammanfattar hon fjolåret på ett negativ sätt.
– Det var ett skitår förra året. Det vill jag inte ha tillbaka.
Intresse för att resa
Under pandemin har hon inte kunnat resa som är ett av familjens stora intressen. På frågan vad hon ska göra när pandemin är slut blir svaret fort att resa.
–Om det inte hade varit corona hade vi farit runt. Jag älskar att åka skidor och skulle vilja åka skidor i Alperna och efter det kanske resa till någonstans kring Medelhavet.
