Under mina tre år på högstadiet kunde killarna i klassen alltid svara på lärarnas frågor utan att räcka upp handen. Gjorde jag på samma sätt var det alltid någon längst bak i klassrummet som bad mig ”hålla käft”. Att säga emot lärarna eller killarna var otänkbart.
I korridoren var det någon som påpekade för mig att jag hade ett jobbigt och högljutt skratt och att jag dessutom pratade väldigt mycket som en kille.
Fick någon reda på mitt intresse för både sport och hockey skulle mina kunskaper testas. En tjej kunde väl inte vara lika påläst som sina jämnåriga skolkamrater av det manliga könet? Jag tog mig alltid ur situationen genom att visa bilden min mamma tagit på mig och min bror bredvid Nicklas Lidström.
I år fyller jag 21, studerar journalistik och mitt sportintresse har hängt kvar och väldigt ofta önskar jag att jag var färdig med att bevisa saker för folk.
Istället möts jag av twitterflöden där kvinnliga journalister som jobbar med sport ofta får motta kritik. Inte av samma form som för deras manliga kollegor som handlar om den egentliga insatsen och kunskaperna de visat.
Vuxna människor sitter istället och häver ur sig åsikter om kvinnornas utseenden, hur deras röster låter och att det självklart finns mer kompetenta män för jobb inom sportens värld.
”Kör Cmore med kvotering eller varför är Hanna Marklund bisittare hela tiden? Samma sak med den extremt dryga i SHL, Lena Sundqvist.” – en av alla tweets om kvinnliga sportjournalister.
Jag har färdats sju år i tiden, från svettiga och testosteronfyllda skolkorridorer till ett vuxenliv och sociala medier. Trots allt detta tycks ingenting förändrats, men kampen pågår och sakta sker trots allt en förändring. Tack vare personer som Lena Sundqvist, Isabel Boltenstern, Hanna Marklund och många fler ser jag ändå positivt på framtiden och klimatet för alla kvinnliga sportjournalister.
