KRÖNIKA
Jag sitter på bussen från mitt kära Södermanland, har haft ett kanonbesök uppe i Sveriges vackraste landskap. God mat, god dryck och underhållande samtal. Mitt sinne känns avslappat och jag känner mig redo för ett till djupdyk inom mina akademiska studier. Jag är hittills intet anande om det som jag snart kommer behöva utstå i lite mer än fyra timmar.
Bussen rullar in på busstationen i Nyköping. Jag vänder mig om för att ge min hemstad en sista blick. Rökande tonåringar som köper cigaretter från pensionärer vid pressbyrån står och tjafsar om vem som ska få nästa klunk från den 1,5 liters colan alla delar på. Jag ler när jag ser två gamla elever som vinkar igenkännande åt mig. Bussen öppnar sina vita dörrar och jag kliver på. Fortfarande är mitt sinne rent och pånyttfött, som bara en visit på landet kan göra det.
Bussen kör iväg, och på en gång hör jag ett avgrundsvrål som inte liknar något jag hört förr. PANG, där försvann mitt nyfunna buddistiska sinne och ersattes med ett föraktfullt sådant. Jag vänder mig om och ser en mamma som ser ut att vara i 28-årsåldern med ett litet bylte i famnen. Gärningsmannen är ungefär ett år gammal. Det är den som förstör min fridfulla tillvaro.
I ungefär fyra timmar vrålar ungen som att den är kidnappad, mamman låtsats som att det regnar. Det är jag, en 21-årig ung man mot en mästare på psykologisk krigsföring, ett barn.
Jag känner hur lockelsen till att vända mig om och vråla tillbaka till ungen kryper sig närmre. Men jag biter mig i tungan, för även om barn verkar ha diplomatisk immunitet så har jag inte det. Med Bob Dylan på högsta volym i mina öron tränger sig fortfarande den lilla jävelns skrik igenom. Jag väljer att ta upp mobilen för att samla bevis, i min desperation tänker jag ”detta måste väl vara åtalbart?”. Såklart är det inte det.
Mobilen spelar in, och jag ser att för varje skrik slår ljudnivåerna i taket. Äntligen svänger bussen in till Kalmar centralstation, jag springer praktiskt taget av. Rycker ut mina väskor och går bestämt mot min domän med övertygelsen om att jag aldrig ska skaffa barn.
