Hanna Eriksson: med ett rum fyllt av växter

PERSONPORTRÄTT. I rummet med gröna växter och udda krukor bor Hanna, med en växande passion för plantor. Här är en kruka inte den andra lik.

Bubbliga, glansiga och spräckliga krukor i varierande storlekar står uppradade på Hannas fönsterbräda. Det finns inte mycket plats kvar för annat att ställa där. 

Växternas blad har vridit sig mot fönstret för att ta tillvara på de få solstrålar som sträcker sig in i rummet. Utomhus lyser solen, men trots det är graderna nära nollstrecket.

– Hej! säger Hanna och ler. 

Från murgrönor till palettblad

På dagarna jobbar Hanna inom hemtjänsten och träffar många äldre varje dag. En dam hon ofta besöker har lägenheten full av blommor och växter. En dag i juni satt de båda vid köksbordet och pratade om damens stora växt som stod i

fönstret alldeles intill. Den var mörkrosa i färgen och lite skrynklig, en sort Hanna aldrig sett innan. 

– Jag fick en stickling från det palettbladet av henne, jag blev nästan rörd då. Varje gång jag kommer dit frågar hon hur det går och jag brukar alltid ta kort på plantan och visa henne, berättar Hanna.

Hannas intresse för växter är stort och har funnits där på ett eller annat sätt sedan hon var liten. Men det var krukorna som var startskottet för den samling av växter Hanna idag har hemma i sitt rum.

– Det är de där krukorna det började med. Att jag hittade så fina krukor som jag var tvungen att köpa. Och sen behövde jag något att fylla dem med, säger Hanna. 

I sitt rum har hon nu över 20 olika plantor i unika krukor. Allt ifrån små murgrönor till större palettblad som sträcker sig högt upp i fönstret. Det är svårt att se alla växter genom datorn eftersom de står utplacerade i hela rummet, men Hanna pekar och visar. 

– Jag kan inte tänka mig ett rum utan växter. Det skulle se så tråkigt ut då. Det är inte samma sak som att måla en vägg grön till exempel, säger hon.

Mycket att lära

I sjuan fick Hanna möjligheten att praoa i en blomsteraffär. Om dagarna fick hon göra buketter och planteringar som sedan såldes i butiken. Men även om Hanna länge har varit intresserad av allt som rör krukor och växter så finns det mycket som fortfarande är nytt. 

– Jag känner ibland att jag kan mycket, men det finns massor att lära. Det är mycket sådant man lär sig med tiden också. Jag kan en del om de växterna jag har, men det finns ju hur mycket andra växter som helst, säger hon.

Att hålla plantorna vid liv kräver mycket tid, engagemang och omsorg. Det handlar både om vattning, hur mycket solljus de klarar av och när det är dags att plantera om. Men det är inte alltid det går som man tänkt sig.

– Ibland blir man irriterad om någon växt håller på att dö och man själv inte kan göra något. Man har inte någon kontroll om det börjar gå åt skogen. Det är det svåraste, säger hon.

Jag frågar vad hon gör om det går åt skogen med en planta.

– Frågar mamma! Säger hon och skrattar. Oftast när det går åt skogen är det för att man har vattnat för mycket, till exempel.

I fönstret hänger en glaskupa med en liten murgröna i. Små vita, genomskinliga rötter fyller botten. De gröna bladen med den spetsiga formen sträcker sig mot de få solstrålar som kommer in genom fönstret. 

Hanna berättar att palettblad är en klar favorit just nu. De som varierar i både färg och struktur sätter pricken över iet i rummet. I affärer letar hon ofta efter nya sorter hon inte har sedan tidigare. Och sedan blir de bara fler och fler.

– Det började med att jag knöt en ampel för att kunna hänga upp en till växt, sedan köpte jag en pedistal. Nu har jag inga krukor lediga och det är ett bekymmer. Så när jag hittar en ny kruka, så får det bli en ny växt, säger hon.

Framtidsdrömmar

I framtiden är det inte otänkbart att Hanna skulle kunna jobba med växter. Intresset blomstrar och kommer att fortsätta göra det. Hon berättar också om de drömmar hon har.

– Jag vill vara en sån där person som lyckas så bra med sina palettblad. Och bo någonstans där jag har mycket ljus. Tänk ett rum med massor av fönster bara fyllt med växter, berättar hon samtidigt som hon gestikulerar med händerna.

Jag frågar om hon alltid kommer ha växter hemma, och för Hanna är det en självklarhet.

– Ja gud ja! Jag skulle inte kunna ha ett rum utan växter. Jag tror att det skulle aldrig gå, det skulle kännas så dött och livlöst på något sätt.

Hanna vrider långsamt kameran mot fönsterbrädan så att jag tydligare ska se fler av hennes växter. Hon sträcker sig och plockar fram en liten grå kruka med bubblig struktur. Det är den lilla sticklingen hon fick från damen på jobbet. Hon pekar på de små bladen och ler.