PERSONPORTRÄTT. Irene Lopez kom som politisk flykting till Sverige som sexåring. De tidiga barndomsminnena från uppväxten i El Salvador är suddiga, men flykten hit är något hon sent kommer att glömma. Irene Lopezs historia fortsätter att påverka hennes vardag på flera sätt – inte minst i hennes yrkesroll.
Idag lever Irene Lopez ett tryggt liv i Stockholm tillsammans med sin man och deras tre barn, men så har det inte alltid sett ut.
– De absolut tidigaste barndomsminnena jag har är från när vi flyr till Sverige. Det var så pass traumatiskt så de bilderna har satt sig i mig, börjar Irene med att berätta när hon nu ska dela med sig av sin livshistoria.
Åren innan flykten levde familjen i El Salvador under det pågående inbördeskriget. Irenes mamma satt i de beslutsfattande organen för Resistencia Nacional (RN) som var en av de fem vänstersympatiserande parterna i motståndsrörelsen. Hon var gerillaledare och Irenes pappa gerillasoldat.
– Det är sällan någon som tror mig när jag berättar det, förklarar hon och skrattar till.
– Sen dör min pappa år 1981, när jag bara var ett år gammal. Han blir bränd på bål av militären och min mamma anklagar gerillan för att ha varit inblandade i mordet. Plötsligt hade vi båda sidor emot oss vilket ledde till att vi fängslades i straffläger på Kuba, säger Irene.
Hon berättar att de var fast på Kuba i ett och ett halvt år, innan de skickas tillbaka till El Salvador igen. Där och då bestämde de sig för att fly eftersom det inte längre fanns någon trygghet.
En dag tittar familjen på Bambi, när Irenes mamma förklarar för henne att deras framtida hem kanske blir likt filmen, i ett land med massor av skog och snö. Irene berättar att hon tyckte att det lät fantastiskt när hennes mamma beskrev det så.
– Vi var kvotflyktingar och det var därför lite som rysk roulette, vi visste inte alls vart vi skulle hamna.
Första tiden i Sverige efter flykten
År 1986 flyr Irene tillsammans med sin mamma, lillasyster och styvfar till Sverige. Hon är då sex år gammal.
– Det var jättekallt när vi kom fram eftersom det var februari och mitt i natten.
Hon beskriver lägenheten i Hallstahammar, där de bosattes under den första tiden i Sverige. Det var en trerumslägenhet, och i Irenes ögon var den ganska stor. Det första hon gjorde när de kom fram var att springa in till köket och öppna kylskåpet som var fyllt med mat.
Irene blir tyst för en stund och funderar medan hon tittar ut. Ett fönster reflekterar ljuset i hennes ansikte. Sedan delar hon med sig av tanken som gjort henne tyst.
– Jag kan ofta tänka på hur andra flyktingar tar sig hit, de kämpar sig genom landsvägar och med båt, men vi hade turen att få komma hit med flyg.
“Ingen bryr sig om din Svenska 2”
Sedan flyttade familjen till utkanten av Lund som var en bra plats att växa upp på, förklarar Irene. Det fanns mycket kultur och människor med liknande bakgrund, men trots det kände hon sig annorlunda.
– Under hela min uppväxt upplevde jag att det inte fanns någon som riktigt var som jag. De flesta unga tjejer brydde sig mycket om killar och att vara attraktiva, men jag ville bara hålla på med konst och berätta historier.
Irene suckar när hon övergår till att berätta om läraren som alltid anmärkte på hennes grammatik. Då gav hon upp drömmen om att skriva egna historier. Plötsligt börjar hon le och lutar sig en aning fram mot skärmen.
– Men om det nu finns någon som känner på samma sätt som jag gjorde då, säger jag precis som Laleh: “det kommer gå, ingen bryr sig om din Svenska 2“!
– Det är verkligen så det är och det har jag nog förstått först nu i vuxen ålder.
Vill se mer representation i film
Irene har alltid varit skicklig på att teckna och fortsatte berätta sina historier genom bilder, förklarar hon. I 20-årsåldern började hon fundera över karriärval och bestämde att utbilda sig till animatör. Det blev hennes ingång till filmbranschen som hon arbetar inom idag.
Jag frågar om hennes bakgrund har påverkat filmskapandet.
– Ja, det har den gjort väldigt mycket, svarar hon.
År 2020 startade Irene sitt eget företag Cornchild Productions, ett produktionsbolag där hon främst antagit sig rollen som producent och regissör. I många av hennes filmer gestaltas samhällsproblem och hon vill även öka representationen och visa människor i nya sammanhang.
– Nu syns nästan bara baksidan av invandringen och det är inte den verkligheten som jag och många andra ser. Vi andra generationens invandrare har sett våra föräldrar kämpa och göra uppoffringar, men idag lever många ett ganska bra liv. Det syns inte i TV och film.
Irene är också aktuell med sin dokumentär Löftet som hon arbetat med under flera års tid och som hon hoppas på få färdig inom en snar framtid. I filmen får vi följa Irene i vuxen ålder när hon återvänder till El Salvador för att ta reda på mer om sanningen bakom sin familjs historia. En stor del handlar om föräldraskap och att försonas med sin bakgrund, berättar hon.
– När jag gjorde dokumentären fick jag bland annat prata med soldaten som var på plats då min pappa mördades. Vid den tiden hade han varit 16 år och slogs för den sida som betalade honom. Han bad om ursäkt till mig och ville bli förlåten.
Kunde du förlåta honom?
– Ja, det kunde jag. Men jag önskar att han hade dykt upp på plats också, för vi pratade över telefon, men vi bokade också en träff som han aldrig dök upp till. Men det var kanske bäst så.
Enligt sig själv har Irene nästan allting hon kunnat önska sig idag. Hon har en bra lön, goda förutsättningar, tre barn och framförallt har hon tryggheten. Nu vill hon i stället fokusera på att hjälpa andra som känner sig utsatta i samhället.
– Jag har en tuff historia bakom mig. Den har både gjort mig envis och fått mig att kämpa riktigt hårt för att nå mina mål. Jag vill inte att andra ska behöva gå igenom lika tuffa omständigheter som jag gjort, samtidigt som jag tror att det är bra att inte ha det för lätt heller.
