MASTEN MÖTER. 22-åriga Linda Persson insjuknade i anorexia under högstadiet när prestationsångesten, som tidigare motiverade henne till bra betyg, började ta över fler och fler av hennes dagliga rutiner. I flera år fick hon hjälp av sjukvården, slussades mellan olika avdelningar och behandlingshem innan hon hittade lugnet i yogan. Idag är hon utbildad yogalärare och tackar varje dag sin kropp för att den fungerar som den ska.
Linda Persson, 22, vars stora dröm alltid varit att hålla på med dans professionellt, förvånade inte många när hon lämnade hemstaden Ljungby, och flyttade till Lund för att studera dans på heltid på Lunds dans och musikalgymnasium. I nästan två år hade hon kämpat mot anorexin, som hon insjuknade i under högstadiet, men nu kände sig Linda Persson redo att börja om i en ny stad. Behandlingen på M.H.E kliniken i Mora hade hjälpt och hon såg ljust på framtiden.
– Då trodde jag att jag var så gott som frisk men idag har jag ett helt annat perspektiv på det, säger Linda.
Flyttlasset gick, Linda gjorde sig hemmastadd i Lund och trivdes bra med både klasskamrater och utbildningen. Men bara några månader senare blev Linda magsjuk och tappade återigen vikt. Dansutbildningen, som var väldigt fysiskt krävande med ett 20-tal timmar dans i veckan, skulle bli för påfrestande för hennes, på gränsen till underviktiga kropp och hon fick därför “dansstopp” av skolan.
– Jag var väldigt ärlig mot skolan när det kom till anorexin. Jag berättade om att jag varit sjuk och de höll koll på vad jag åt och hur min vikt såg ut, säger Linda.
Det var inte bara den fysiska hälsan som fick ta stryk av magsjukan, även de destruktiva, anorektiska tankarna började komma tillbaka.
– De dagar jag inte kunde äta triggades anorexin och kroppen trodde att jag svälte mig igen. När de dessutom ringde och sa att jag inte skulle få dansa kändes det som att all källa till lycka försvann. Det blev som en dominoeffekt, säger Linda.
Samtidigt som Linda fick sitta bredvid och tittade på under lektionerna fortsatte klasskompisarna utvecklas inom dansen och prestationsångesten Linda bar med sig sedan högstadiet, blev allt värre i samma takt som anorexin. Under sommaren 2017 blev hon inlagd på vuxenpsykiatrin i Lund och bevakades dygnet runt för att inte gå ner mer i vikt.
– Jag fick knappt gå till toaletten själv. Allt kändes jättejobbigt då, säger Linda.
Vägen tillbaka
När Linda skrevs ut ,under hösten, hade hon fortfarande en lång väg kvar till att bli frisk och eftersom hon fortfarande var underviktig fick hon inte heller gå tillbaka till skolan. Men mitt i allt svårt hittade hon yogan.
– Yogan blev som rehab. När jag inte fick dansa fick jag yoga istället, vilket såklart var en del av det fysiska tillfrisknadet, men även min psykiska hälsa blev bättre av yogan. Jag lärde mig att ta mig igenom ångest och oro på ett mindre destruktivt sätt än förut. Att kunna andas igenom det i stället för att reagera så drastiskt som jag gjort tidigare. Det var definitivt till stor hjälp i mitt tillfrisknande, säger Linda.
– Jag hade aldrig yogat på riktigt innan dess. Jag hade testat någon gång på YouTube, men det är inte alls samma sak. Klasserna är så otroligt lärorika, inte bara när det kommer till rörelserna utan även filosofin. Det var på grund av den jag ville resa till Indien och utbilda mig inom yoga, fortsätter hon.
Jag lärde mig att ta mig igenom ångest och oro på ett mindre destruktivt sätt än förut. Att kunna andas igenom det istället för att reagera så drastiskt som jag gjort tidigare.
På grund av att hon missat så mycket i skolan, fick Linda gå ett fjärde år på Lunds dans och musikalgymnasium för att kunna färdigställa sina studier. Trots att dansglädjen numera var infekterad var det viktigt för henne med en gymnasieexamen för att senare kunna studera vidare. Samtidigt växte intresset för yogan och drömmen om att resa till Indien började bli mer och mer verklig.
– Jag hade bestämt mig för att åka till Rishikesh och hade gjort jättemycket research inför det, men en natt vaknade jag och kunde inte somna om. Jag brukar aldrig titta på telefonen under natten, men i dag tog jag upp Instagram och möttes av en bild där det stod: Yoga Teacher training in the heart of Goa, India. Jag gick in på länken och visste direkt att det var hit jag skulle åka. Det kändes som ödet att jag vaknade där och då och såg detta. 8 månader senare var jag där, säger Linda.
Tack vare yogan har jag utvecklat en otrolig tacksamhet för min kropp.
Utbildningen i Goa varade i en månad, men Linda tog tillfället i akt och var kvar ytterligare fyra veckor för att uppleva staden. Under sina månader där blev hon inte bara certifierad yogalärare, utan fick även lära ut yoga till turister och gå en extra klass och utbilda sig i Stand up paddle-yoga som utövas på en surfbräda i vattnet.
Idag är Linda friskförklarad från anorexin, lär ut yoga i samma studio hon själv först gick till samtidigt som hon studerar till sjuksköterska. Under pandemin har yogaklasserna varit online, medan studion renoverats. I vår hoppas Linda att hon kan komma tillbaka till yogastudion igen och få hålla sina klasser på plats.
– Tack vare yogan har jag utvecklat en otrolig tacksamhet för min kropp. Dels har jag blivit bättre på att tacka min kropp för att den ställer upp efter att jag yogat. Jag uppmärksammar alltid det när jag håller i mina egna klasser och ber alla tacka sina egna kroppar och sig själva. Alla mår bra av att höra det, vare sig man haft problem med sin kropp eller inte.
