KRÖNIKA
Den 14 februari är det den fruktade Alla hjärtans dag. Inte älskad av alla, men desto fler har något att säga om dagen. Är det en uppskattningsdag, en dag att var extra kärleksfull på eller är det bara ett kommersiellt jippo? Jag ser det som att det är en mix av alla som körts i matberedare och nu serveras som veckans stora utmaning och må den bästa innovativa romantikern vinna.
Jag själv tycker, innerst inne, om alla hjärtans dag. Jag gillar hela idén med att skicka små fina kort med någon fin liten mening även om jag under min skolgång var en av dem som i princip aldrig fick något sådant kort frivilligt. Det man kunde få var ”Du är snäll” efter att en lärare i princip tvistat armen på eleverna för att alla skulle få ett kort så ingen skulle känna sig ”oälskad”.
I vuxen ålder har jag dock upptäckt att Alla hjärtans dag i den stora vuxna världen är väldigt kommersiellt och rätt extrem i sina krav. Här duger minsann inte ett eget snickrat kort urklippt ur hård papp i formen av ett hjärta eller i alla fall ett tappert försök. Här ska man köpa rosor för ett par hundra som dör inom loppet av en vecka, choklad som är pissäcklig och gelé-hjärtan som torkar och blir hårda som stenar. Men den värsta grejen är det ska vara ”unikt” och ”innovativt” uppfinna hjulet på nytt.
Jag kan ändå förstå varför så många är negativt inställda till Alla hjärtans dag. Det har blivit lite av en utpekande högtid. Är du inte i något typ av förhållande är du ensam och ledsen. Man ses lite som den där finnen som envist skulle sätta sig mitt i ansiktet. Det känns som att samhället ser det som ett felaktigt tillstånd att vara i. Alla ska, eller åtminstone vilja, vara i ett förhållande. Allt annat är fel eller en tillfällighet. Man kommer inte undan högtiden heller när det görs reklam för högtiden i princip överallt. Det är som att bli jagad av en envis vålnad som inte ens spökjägare kan bli av med. Samtidigt blir de som inte är ensam jagad av en annan vålnad där minsta lilla grej du gör i kärlekens tecken bedöms som om det vore en tävling.
Det är som en ”Rupaul’s drag race” maxi-challenge där man får smått panik och får gå igenom en eller två identitetskriser innan man kommer i hamn. Om det så är en liten eka eller en stjärnkryssare, i mål ska man ändå. Sen har jag väl även ett extra tryck eftersom jag är i ett långvarigt förhållande och kan inte köra singlarnas ”Jag skiter i”-kort. Jag måste vara med i racet och lyckas göra dagen till en exklusiv, extravaganta och fabulös högtid! Det ger mig en inre stress för jag vet inte i vilken ände jag ska börja i. Hur gör man en bra alla hjärtans dag egentligen? Vem har skrivit kriterierna för det och, viktigast av allt, hur får jag reda på dem?
Når man inte heller upp till förväntningarna som ställs får man stå där med skammen över sig. För du kommer, frivilligt eller ej, jämföra dig med vad andra har gjort och chansen är stor för att någon har sprungit frivarv runt en. Det är nog det värsta jag vet! För jag känner på mig att min ansträngning till att laga lite finare mat, som kräver en massa tur från min sida, kommer se ut som en blöt fjärt jämfört med dem som tar en hel dag på spa eller annan luxuös plats. Då är min ansträngning ynka värd i det stora hela.
Alla hjärtans dag ska vara en högtid där man känner fjärilarna i magen och känna värmen av att man rodnar med någon man gillar. Men det har också blivit lite av ett klängmonster som har väldigt höga krav på oss alla att vi ska leva i någon typ av ideal bild. Allt ska vara som en tårdrypande romantikfilm med lite komiska inslag men det ska inte gå helt åt skogen, något får brinna men inte hela köket helt enkelt. Men i vår verklighet, speciellt den vi lever i nu så skulle jag faktiskt säga att det är okej att det inte blir som man har tänkt. Vad har blivit det senaste året? I slutändan kan vi alla komma överens om en sak. Vem mår inte, åtminstone lite, skit av Alla hjärtans dag?
