Maria går på vägen, som leder in till byn.
Hon sjunger och hon skrattar åt lärkorna i skyn.
Det är nästan svårt att hitta ord. För det finns så många ord. Som bara vill flöda ut. Jag bor i ett samhälle som håller förövare, våldtäktsmän, kvinnomisshandlare och våldsutövare om ryggen.
Jag bor i ett samhälle där jag som kvinna kommer få frågan vad jag hade på mig, om jag anmäler en man för våldtäkt. Jag kan inte gå till affären, 500 meter från min lägenhet, efter mörkret fallit utan att behöva gå med nycklarna hårt knutna mellan fingrarna. Ibland får jag be min sambo följa mig till bilen, för jag är så rädd. För att hundra scenarion spelas upp i min fantasi. Och samhället gör inget för att betrygga mig.
Då möter hon en herre, på en häst med yvig man.
Han säger jag är kungens man som tar vad jag vill ha!
Och du är allt för vacker för att inte ha nån man.
Följ med mig in i skogen, ska jag visa vad jag kan.
Det räcker med att Maria (kvinnan) möter fel man som tar vad han vill ha. Det räcker med att denne av kungens män har bra kontakter, lever i rätt grabb-kultur, där han kan snacka sig ur det, få stöd från ännu mäktigare män och så får kvinnan bära hundhuvudet, skammens stenar.
Hon tvingas ner i gräset, och han tar på hennes kropp.
Hon slingrar sig och ber honom att för gudsskull hålla opp.
Men riddarn bara skrattar, förblindad av sin glöd.
Så han tar hans kiv och sticker till och riddaren är död.
Kvinnor stängs ute från debatter, samtalsklimat, blir av med jobb och den grupp som försvaras kvinnan buntas ihop till ett drev. Ett drev som kräver vad? Jo ett drev som kräver ansvar, upprättelse och rättvisa. Ska kvinnor kunna bli drogade av poliser, sönderslagna av sina sambos och våldtagna utan någon form av upprättelse?
Man fängslade Maria och hon stenades för dråp.
Men minnet efter riddaren blev firat varje år.
Ja herrarna de blir hjältar och folket det blir dömt.
Och vi som sett hur det går till, får veta att vi drömt.
Jag är journalist, rättssamhället bestämmer om någon är skyldig eller inte, klubbad dom gäller. Men jag är också någons dotter, syster, barnbarn, jag är också en av de kvinnor som kan bli söndersparkad, dödad, överfallen. Jag är också Maria.
Glöm dem aldrig! Glöm aldrig vad de har fått utstå, när ljuset i mörkret brinner för dem.
Glöm aldrig deras förövare, deras ansikten! Visa att våldet inte går obemärkt, att våra rop, våra krav aldrig dör ut. Inte ens en kungens man får ta vad han vill ha!
