Under en konversation med en vän i fredags kom frågan. En fråga som fått mig att gå och fundera en hel helg på vad man skulle svara. Det kanske inte var den mest viktiga frågan man någonsin har fått men det var ändå en svår fråga.
Frågan var ”Vilka är din top 5 Hårdrocksalbum?” Frågan skulle även besvaras med premisserna att det bara fick vara ett album per artist och att de ska ha betytt något extra för mig.
Det första bandet som kom upp i mitt huvud var Iron Maiden. Ett band som betytt oerhört mycket för mig, ett band jag sett live sju gånger och lyssnat på i otaliga timmar. Det svåra valet handlade bara om vilket album det skulle bli. Bandet har flera plattor som kunde stått här istället men med premissen ”betytt något” fick det bli ”Powerslave”. Det album som på riktigt satte ”Maiden” på kartan i USA med den enorma ”World slavery tour” som följde efter albumsläppet 1984-85. Det var låtar som ”2 Minutes to midnight”, ”Aces high”, ”Powerslave” och ”Rime of the ancient mariner” som fick I alla fall mig att plocka upp en gitarr att börja spela. Adrian Smith och Dave Murrays briljanta gitarrspelande, Steve Harris basriff och Bruce Dickinsons skrikande röst är bara lite av det som gör plattan till en av de bästa enligt mig.
Efter Iron Maiden kändes det nästan som en självklarhet att välja ett album från ett av, om inte det, största banden i världen. Metallica. Valet stod länge mellan deras självtitulerade album och klassikern Master of puppets men valet föll på ”The black album”. Plattan släpptes 1991 och går fortfarande starkt. Det är ett av musikhistoriens bäst säljande album med hela 16,4 miljoner exemplar sålda år 2016. Med låtar som ”Enter sandman”, ”The unforgiven” och ”Nothing else matters” gav albumet Metallica en väg in på ”mainstreammarknaden”. Kirk Hammett och James Hetfield står för gitarriff som de flesta personer känner igen och Lars Ullrichs låtskrivande ihop med Hetfield är det också många som känner igen.
Sen gick tankegångarna längre bak i tiden. Det går nästan inte att göra en sådan här lista utan att ha med ett album från Black Sabbath och tankarna gick direkt till 1970s ”Paranoid”. Inget ”Black Sabbath” ingen hårdrock är det många som har sagt och det ligger något i det. När Sabbath kom med låtar som ”Paranoid”, ”Iron Man” och ”War pigs” var det banbrytande låtar som var helt nya. Även här bidrog dessa låtar till att inspirera både mig men även många andra att börja spela olika instrument. Tony Iommi, som blev av med fingertopparna i en industriolycka dagen innan han skulle sluta för att jobba heltid med Sabbath, levererar gitarriff som ingen tidigare skådat. Ozzy ”The prince of darkness” Osbournes sångröst trollbinder en i flera minuter.
När jag började tänka i banorna av Ozzy Osbournes röst trillade jag in på Thin Lizzy. Ett av Irlands största band. Som den gitarrälskare jag är föll valet på ”Jailbreak”, albumet som födde fenomenet med två gitarrer i ett band. Låtar som ”Jailbreak”, ”The boys are back in town” och “Emerald” skapar Scott Gorham och Brian Robertson gitarrmagi med sina samarbetande riff. Frontmannen Phil Lynott bidrar med både låttexter, basspelande och sångröst, vilket gjorde bandet stort både i Europa och USA.
Sist men inte minst blev det en platta med legendarerna i Led Zeppelin. Här var det ett svårt val mellan det klassiska brittiska bandets debutalbum eller uppföljaren. Det första albumet med låten ”Communication breakdown” i spetsen har betytt mycket för mig men ”Led Zeppelin II” med ”Whole lotta love” och ”Heartbreaker” tar ändå platsen. Jimmy Page står återigen för fantastiskt gitarrspelande och Robert Plants sångröst går inte att komma ifrån.
Det här har varit en svår lista att komponera och jag hoppas den bidrar till att ni där ute får er en tankeställare och gör egna listor.
