”Men Sanna, dricker inte du? Varför då? Det hade jag aldrig gissat.” Så säger min chef, jag upprepar mig min chef, som sitter 2 bås bort när jag jobbar i kundtjänst. Det ska vara personalfest och jag har, utöver min vanliga vegetariska kost, frågat om det kommer ges alkoholfria alternativ via anmälnings-mailet. Personalfesten ska ju vara ett alkoholens mecka för medarbetarna. Hon hänger över min dator nu, nyfikenheten i blicken, jag ser frågorna. Om den 20-åriga tjejen haft alkoholproblem i tonåren, ifall hon växt upp med strikt religiösa föräldrar, vad är mitt problem? För det är just så man tolkar det, som att det finns ett problem.
Det är inte första gången jag behövt hävda min nykterhet, i en sms-konversation med en jämnårig kompis blev jag snudd på tokig.
Det börjar med hennes idé om att det vore kul att gå ut, för hon har inte varit på krogen än. Jag tackar men säger att jag inte vill följa med, det är inget för mig. Då blir det påstridigt, för det är ju mig hon vill gå ut med!
Jag fortsätter svara att jag inte är rätt person, att hon förmodligen kommer ha roligare med sina andra vänner. Då kommer det…när personen du sms:ar med skriver riktigt länge, de där 3 prickarna dröjer sig kvar länge på skärmen och då förstår jag, frågorna, de är på ingång. Frågorna om varför jag inte dricker, varför jag inte kan ställa upp på denna lilla tjänst? Och frågorna kommer, nej, haglar ner, tillslut ryter jag ifrån!
Jag vill inte ut på krogen!
Det ska tilläggas att jag inte tycker illa om denna vän, det är bara ett exempel på när mitt ställningstagande plötsligt tycks bli en personlig förolämpning till alla de som väljer att dricka. Men varför?
Min sista fylla var inte rolig, den var inte kul. Den var fylld med ångest, en person som verkligen inte gjorde något positivt för mig och mitt mående och en period av psykisk ohälsa. Ni kanske kan räkna ut ekvationen. Den involverar ett tufft samtal från min dåvarande huskamrat och hetsgråt. Idag låter jag min sista fylla leva kvar, som en varsamhetens saga om att det faktiskt inte är värt att supa, dricka, festa och sedan ligga bakis dagen efter. Jag har inget behov av det svettiga dansgolvet med främlingar, och inget behov av att få ett sista positivt minne av en kväll på krogen.
Men vad är då problemet? Finns det egentligen ett problem? Eller handlar det snarare om att människor blir obekväma när en så fastlagd norm bryts? Är det snarare ställningstagandet och inte anledningen som är det egentligt obekväma? Dömer du någon som säger att de ska ut en fredag-kväll? Dömer du den som säger att den inte går ut? Ifall vi skulle öppna klimatet om alkohol och våga prata om både att dricka och att avstå tror jag fler skulle våga. Jag tror det skulle tas med mjukare fattning, inte samma råa hårda do or die-klimat. För det är något jag upplevt hos mina vänner. Antingen följer du med eller så är du mesig, pryd eller jättekonstig.
För min egen del, sörj inte mitt sällskap! Jag har det bra under min filt, med en tepåse i koppen och pirret i magen av Sveriges Mästerkock eller Hela England Bakar som precis börjat på tv:n, snälla roa er, med eller utan alkohol vad ni behagar! Det är precis det jag gör!
