Det är sent en måndagskväll, du är ute och går genom en park du kan som baksidan av din hand.
Parken är som ett öppet fällt, ett par träd, några få gatlampor, inte så många som kanske skulle behövts
och så ett sjukhus i närheten. Du vet hur det går till, du kan den här vägen.
Men något är annorlunda denna gång. Du är inte längre trygg.
Du dras ner i marken, någon drar i dina kläder, någon gör något mot dig som aldrig går att förlåta.
Tidigare idag publicerade vi en nyhetsartikel om en våldtäkt som skett i Stensbergsparken, helt öppet bland hus och enstaka träd.
Kort och gott en överfallsvåldtäkt.
Det knyter sig i magen när jag läser, och jag är nog inte ensam om det.
Hur ofta läser vi egentligen om våldtäktsfall i tidningen? Bara från första januari i år har en tidning i Kalmar län
skrivit 18 artiklar som handlat om våldtäkt, men om vi kollar större tidningar, om vi kollar på världen,
då går det inte att räkna längre. Och det fortsätter hända, hela tiden, dagarna in och dagarna ut och alla tider på dygnet.
Och vad gör vi? Vi släpper våldtäktsmän fria i rätten, vi beskyller offer och vi drar generaliseringar.
I grund och botten handlar det alltid om offret, det är offret som blivit utsatt
och det är offret som får bära på detta trauma resten av sitt liv, men jag tycker att vi allt för sällan får se offrets historia,
vi lyfter inte känslor, berättelser och tankar om just personerna det handlar om.
Men om vi kollar på våldtäktsstatistiken så sägs det att det bara är 10-20 procent av alla våldtäkter som anmäls.
Man undrar varför det är så få som anmäler. Jag tror det är den extrema rädslan och osäkerheten som kommer med det.
Kommer folk att tro en? Kommer folk ta en seriöst? Var det ens våldtäkt? Sa jag tydligt nej? Gjorde jag motstånd?
Inget av detta ska egentligen spela någon roll, men som ung tjej så är det mer vanligt
att lägga det på sig själv än sin förövare, för det är det vi har lärt oss.
Efter vi läst alla artiklar om att våldtäktsmän släpps för att offret inte var ”tydlig” nog,
att den klädde sig fel, var för berusad.
Vi alla har läst om det, vi alla har hört det, ”vad hade du på dig?” är den otroligt uttjatade, felaktiga och hemska
frågan som ställs till de osäkra, rädda och utsatta flickorna.
Vad jag hade på mig? Jag hade på mig ett par helt vanliga svarta jeans, absolut inte i tightaste laget,
ett svart linne, eller var det en t-shirt? Jag minns inte längre.
Jag minns bara att vi satt ett gäng i din kompis lägenhet och kollade på film, vi skrattade, vi fånade oss,
vi betedde oss som vanliga människor. Som vänner brukar göra.
Efter det minns jag inte hur det gick till. Helt plötsligt var rummet tomt, kvar var bara du och jag,
jag sittandes i ditt knä, och med din tunga ner i halsen på mig. När din hand gled in under min tröja
satte jag andan i halsen, det här var inget jag ville.
Så jag försökte ta bort dina händer, men du var både dubbelt så stor och dubbelt så stark som jag var.
När dina händer förflyttades och du började knäppa upp dina byxor, för att sedan knäppa upp mina så sa jag det,
”Nej jag vill inte” för att sedan rycka åt mig byxorna och knäppte dem igen.
“Kom igen” sa du medan du försökte knäppa upp dem gång på gång.
Jag försökte ta mig ur ditt grepp men det gick inte. Jag ville ropa på de andra, jag visste inte ens om
de var kvar i lägenheten, men min röst kunde inte förmå sig att få ut ett ljud.
Jag var rädd. När du hade din hand innanför mina byxor upprepade jag ordet nej
så många gånger att ordet tillslut lät konstigt när det lämnade min mun. Det enda jag kunde säga var snälla sluta, men förgäves.
Jag stretade emot, jag försökte putta bort dig, jag försökte med hela min kroppsvikt tills jag inte orkade mer.
Om ni har mage att säga att jag inte var tydlig nog, att jag inte gjorde nog med motstånd eller
om ni på något sätt kan lägga skulden på mig, eller någon som varit med om samma sak, ni kan dra åt helvete.
Nu kan vi inte säga vad som kommer hända med fallet som hände i Kalmar,
hur de kommer resonera i rätten och vart de kommer lägga skulden.
Men jag hoppas att den läggs hos den enda som förtjänar det: förövaren.