När Lisa Gustafsson, 22, fick sitt cancerbesked som 14-åring kändes det som att hennes liv skulle gå under när hon började förlora håret. Som tonåring var håravfallet det värsta tänkbara, men idag inser hon att det ytliga bara var en droppe i havet. Idag riktar hon istället tacksamhet till sin kropp som överhuvudtaget orkade kämpa mot cancern.
Med en ironisk glimt i ögat berättar Lisa Gustafsson, om hur hennes hemstad Tidaholm lättast kan summeras som en liten kommun bestående av EPA-traktorer och industrier. Hon ger en bild av Tidaholm som en plats där alla känner alla och berättar att hon kan se både en charm och en börda i att växa upp i ett mindre samhälle. När vi pratar om hur det var att bo i den klassiska småstadsidyllen som tonåring beskriver hon 14-åriga Lisa som vilken annan tonåring som helst. Livsbejakande och uppslukad av tonårslivet. När hon inte gick i skolan tränade hon fotboll två gånger i veckan, vilket skulle komma att förändras.
När Lisas halsont inte gick över i augusti 2012 gick hon till vårdcentralen som konstaterade att hon hade halsfluss och därefter skickades hon hem med Alvedon. Men när Lisas halsont inte gav sig uppsökte hon läkarvård hos en annan sjuksköterska som efter en mer noggrann koll upptäckte en knöl på hennes hals. Lisa berättar att hon, trots knölen på halsen, inte förstod allvaret när hon blev skickad till sjukhuset i Skövde för en biopsi.
– När provresultatet kom visade det sig vara något knepigt i mina lymfkörtlar så då fick dom gå in kirurgiskt i min hals för att ta ut delar av lymfkörtlarna. Då förberedde jag mig på att operera bort halsmandlarna. Jag var hundra procent säker på att det var det enda jag skulle göra, berättar Lisa.
Men istället bad läkarna Lisa och hennes mamma sitta ner för att berätta att Lisa hade blivit diagnostiserad med cancersjukdomen Hodgkins lymfom. Men Lisa var fortfarande likgiltig och förstod inte vad läkarna pratade om så därför kunde hon inte ta in något av vad dem sa.
– När mamma började gråta förstod jag att det var något allvarligt, säger Lisa.
Efter beskedet skickades Lisa och hennes mamma direkt till barnavdelningen på sjukhuset. När de kom fram till barnavdelningen hade sjuksköterskorna förberett en film från Ung Cancer som de spelade upp för Lisa.
”När mamma började gråta förstod jag att det var något allvarligt.”
– Filmen hette “Det är okej att känna” och när jag tittade på den bröt jag ihop direkt. Innan hade jag inte förstått att tumör var lika med cancer men där och då föll polletten ned, berättar Lisa.
Lisa berättar att hon först tyckte att det var märkligt att sjuksköterskorna visade henne filmen men att hon i efterhand har förstått att det gav en slags effekt trots allt. Hon insåg att det var lättare att unga som själva hade haft cancer skulle berätta om det istället för att en sjuksköterska skulle berätta för Lisa vad hon skulle känna.
Kastades in i en dimma
Bara några veckor efter att Lisa hade lämnat barnavdelningen för första gången med filmen från Ung Cancer spelandes i bakhuvudet var det dags för henne att åka tillbaka och börja behandlas mot cancern. Lisa berättar att den tiden kändes som att kastas in i en dimma.
Hon upplevde att sjukhuset var ett hemskt ställe att vara på, vilket leder in henne på att hon tror att det beror på att hon innan cancerbeskedet aldrig hade besökt ett sjukhus. Men allt eftersom hon kom igång med behandlingarna blev det mer som en rutin vilket gjorde det lättare för henne att spendera mer tid på sjukhuset. Vilket hon trycker på att hon har sjuksköterskorna på barnavdelningen att tacka för.
– Barnavdelningen är ju verkligen anpassat för barn, vilket innebär att man som 14-åring sticker ut lite. Men det kändes ändå bra tack vare att jag var omringad av så otroligt bra personal, säger hon.
Cancern påverkade tankarna
I takt med att Lisa behandlades började biverkningarna från cellgifterna ta ut sin rätt. Hon började bland annat förlora håret, vilket hon beskriver var en fruktansvärd tid och att hon som 14-åring kände att jorden skulle gå under på grund av håravfallet.
– Jag har inte tagit en enda bild på mig själv under perioden utan peruk. Inte för att jag skämdes för det, men det syntes så tydligt att jag var sjuk utan den.
Det går nästan att se hur Lisa förflyttas till tiden hon var sjuk när jag frågar hur cancern påverkade hennes tankar kring sin kropp och hälsa och hur man hanterar något så ytligt som håravfall i en sån skör ålder som hon var i då. Efter några sekunders tystnad skrattar hon till och säger att trots att det låter klyschigt har ett cancerbesked en påverkan som resulterar i en ögonöppnare som får en att inse allting man hade innan.
– Jag började uppskattade så enkla saker som att kunna gå i en trappa. Nu när jag ser tillbaka på det tycker jag att det är sjukt hur mycket tid jag har lagt ner på att hata min kropp. Håravfallet kändes länge som en av de värsta sakerna men med facit i hand och när jag sitter här idag med hår på huvudet vet jag att effekterna som cellgifterna hade på min kropp påverkade mig mer fysiskt än vad håret egentligen gjorde. Idag inser jag att håravfallet är bättre än att förlora sitt liv, men så kändes det verkligen inte då, säger Lisa.
Ville framstå som frisk
För Lisa var det alltid viktigt att inte bli särbehandlad eller pekas ut som tjejen med cancer, vilket var tankar som tog avstamp efter att en kille på skolan kom fram till henne och sa “herregud, borde inte du vara på sjukhuset?” Hon berättar att det var då hon insåg att människor redan såg henne som en sjuk människa.
Därför försökte hon göra sitt yttersta för att låtsas som att hon inte var sjuk, för då blev hon åtminstone behandlad som vanligt. Hon trycker på att trots att man vissa gånger behöver stöttning och hjälp så är det inte alltid man vill ta emot den. Därför tyckte hon inte om när människor i hennes omgivning uttryckte att dem tyckte synd om henne.
– Jag ville bara vara som alla andra. Som 14-åring vill man inte sticka ut eller bli särbehandlad, det enda man vill är ju att bara smälta in, säger Lisa.
”Jag ville bara vara som alla andra.”
Idag vet Lisa att flera av hennes klasskamrater inte förstod att hon hade peruk i skolan, men för henne var peruken jobbig och någonting som hon tänkte att andra skulle lägga märke till och tänka på. Därför hade Lisa alltid på sig en mössa över peruken.
– När man går i högstadiet är det lätt hänt att man skojar med varandra och drar av varandras mössor, men hade någon dragit av min mössa så hade peruken åkt med och det var ett ständigt orosmoment.
Frågor om framtiden väcktes
Under tiden Lisa var sjuk tampades hon med frågor om framtiden. Lisa berättar stillsamt om hennes tankar om döden som väcktes, även om hon försökte att inte låta det ta över hennes förstånd. De dagar hon mådde som allra värst tänkte hon att cancern skulle ta livet av henne. Men med hjälp och stöttning från sin familj och vänner försökte hon hålla sig på rätt sida av tankebanan och tänka att döden inte fanns som ett alternativ.
– Jag hade många frågor om framtiden. Allt ifrån “kommer jag ha något hår till balen?” till “kommer jag ens finnas kvar när det är bal?
”Kommer jag ha något hår till balen? Kommer jag ens finnas kvar när det är bal?”
Cancerbaksmällan
Lisa blev friskförklarad från cancern för tre år sedan och hon använder sig av begreppet “cancerbaksmälla” för att skildra tiden efter cancern. Hon menar att vägen tillbaka efter efter cancern inte var en dans på rosor efter behandlingarna utan att det är en process att ta sig tillbaka.
– För mig kändes det som att jag hamnade i en bubbla när jag var sjuk. När jag helt plötsligt skulle gå ut i den riktiga världen igen blev jag tveksam och kände mig tom. Ska jag inte komma till sjukhuset längre? säger Lisa.
Hon lägger till att hon tar med sig vissa erfarenheter från tiden med cancer som har gett henne ett helt nytt perspektiv på saker och ting.
– Ibland tänker jag på att det fanns människor jag inte kände som inte visste om att jag var sjuk, vilket fick mig att inse att hur man mår och vad man kämpar med inombords inte inte syns på utsidan. Det har lärt mig att vara snäll mot andra, avslutar Lisa.
