KRÖNIKA. I en intervju om skärmtid mellan Malou von Sivers och psykiatrikern och författaren Anders Hansen nämns det siffror om mobilvanor. Hansen berättar att vi människor plockar upp vår mobil var 10:e minut och berör den 2600 gånger per dag. Det har visats i tester att människor som hade en mobil omkring sig under ett samtal tycker att samtalet är tråkigare, än de som hade ett anteckningsblock vid sig. Det fick mig att tänka på hur jag, och många unga slukas upp av mobilen.
Jag och mamma sitter i bilen på väg in mot stan en tidig morgon, på väg till en handbollsträning närmare bestämt. Min mamma sitter i förarsätet och blickar ut längst vägen. På väg in mot stan från Dalarö är det för det mesta skog och åkrar. Den vägen har jag åkt på fram och tillbaka på dagligen i stort sett hela min uppväxt, har sett på dem åkrarna hur många gånger som helst. Vet inte hur många gånger man uttryckte “undrar hur många gånger man åkt på den här vägen egentligen?” Det känns som flera tusentals gånger i varje fall, minst. Vägen är så bekant så jag nästan känner vart vi är om jag blundar, genom hur kurvorna, farten och sträckorna känns. Trots att jag nästan kan vägen in mot närmsta stora civilisation blundandes så kommenterar mamma oftast och säger “stirra inte ner i telefonen nu, titta ut istället.” Mitt svar blir också oftast “men det är ju inget speciellt som händer, jag kan ju den här vägen”. Vi fortsätter i bilen och till slut kommer jag fram till min träning. Visselpipan piper, tränarens signal på att nu är det dags för morgonfysen. Jag knyter klart skosnörena som är fläckiga med gammalt stelnat klister, samtidigt kollar jag Instagram en sista gång innan jag springer ut på planen för att bara kolla lite snabbt ifall något nytt postats. Ingen har postat något nytt sedan jag satt i bilen. Tråkigt tänkte jag.
Klockan slår 10.00 på resultattavlan inne i hallen, träningen är över för idag. Vi går in i omklädningsrummet igen, mobilen ligger där på träningsväskan och stirrar på mig. 10.02 lyser klockan på skärmen. Går direkt in på Instagram för att se vad folk gjort under de två timmarna som passerat. Något har jag ju missat. Jag låser telefonen och börjar ta bort klistret på händerna och tar sen av mig skorna. Medan jag försöker sparka av mig skorna rör sig min hand mot mobilen igen. 10.04 lyser det på skärmen. Går in på Instagram igen. Kan ju ha missat något innan. Kul, en ny bild. Stänger mobilen igen.
Efter en lång skoldag sätter jag mig på bussen hem, på bussen kliver en gammal klasskompis på och sätter sig bredvid mig. Vi pratar en stund, mest kallprat som man gör med varandra när man inte sett på ett tag, men sen är det som att båda suktar efter mobilen. Efter det ganska korta samtalet borrar vi båda ner våra huvuden i mobilerna.
Jag kliver innanför dörren hemma och ser mamma. “Jag träffade Felicia på bussen”, berättar jag. “Jasså vad kul, svarade hon. “Hur är det med henne nu, efter föräldrarnas skilsmässa?” lade hon till. Det slog mig att vi inte hade pratat om något speciellt alls. Jag visste inte hur hon mådde efter den. Vad gjorde hon nu efter vi slutat skolan för något år sedan? Och hon vet inte det som hänt mig på senaste tiden. Vi satt och scrollade i mobilerna istället. “Det pratade vi inte om”, svarade jag. Det slog mig att jag ville ju veta, såklart jag undrar hur hon mår. Varför var vi båda två så snabba med att börja knappa på telefonerna? För mig kändes den dagen som en i mängden, inget hade hänt. Inget stack ut när frågan kom vid middagsbordet “hur var det i skolan idag, gjorde ni något kul?”. Snabbt svarade jag nej, inget speciellt hade hänt.
Varför var vi båda två så snabba med att börja knappa på telefonerna?
Senare på kvällen lade jag mig i sängen. Youtubeklippet som var cirka 20 minuter långt tog istället cirka 40 minuter för mig att se klart på. Anledningen var att jag hade mobilen i handen samtidigt som tog upp min uppmärksamhet. När jag kom på mig själv att jag inte hört vad tjejen på videon pratat om de senaste fem minuterna fick jag spola tillbaka, och det hände ett par gånger till.
Den ständiga rädslan över att missa något på Instagram fick mig att få lite ångest. Det jag missar runt omkring mig då? Det som faktiskt är vardagen, vardagen som blir livet. Att missa något i mitt eget liv gjorde mig mer rädd att missa något “viktigt” inlägg på Instagram. Dagen därpå befann jag mig ännu en morgon i passagerarsätet i bilen på väg in till träningen. Men den här gången ville jag inte dyka in i mobilen. Istället satt jag och mamma och pratade samtidigt som jag kollade ut över åkrarna jag kollat på flera gånger innan. Men jag kände att jag kanske inte uppskattat allt innan som jag gjorde nu. Instagraminlägg finns kvar, men de små stunderna i livet försvinner om man inte är uppmärksam på dem. Jag vill leva i nuet, inte leva i mobilen.
