Trycket över bröstet, huvudet som började snurra och illamåendet som tog ett fast grepp om hela mig. Det där flimrandet framför ögonen och hjärtat som bankade så hårt att det snart var på väg ut ur bröstet. Där och då trodde jag att min sista stund var kommen, som så många gånger förut.
Jag är helt övertygad om att det finns så många därute i vårt avlånga land som känner igen sig väl i min beskrivning ovan. Det är nämligen vardag för så många unga idag. Panik, ångest och stress har blivit en lika naturlig del av mångas dagar som att äta och sova. Det var min egen vardag i många år. Trots det, så är detta fortfarande något som man sällan pratar öppet om, framförallt inte som ung.
Hade jag under mina mardrömsår i högstadiet och gymnasiet vetat att det var fler som kände som jag, så hade en stor del av min ångest släppt redan där. För var det något som gav mig ångest och ökad stress, så var det känslan av att vara konstig och annorlunda. Varför mådde alla andra så bra och var så glada, när jag knappt orkade ta mig upp ur sängen på morgonen och blotta synen av skolan fick min puls att fördubblas? När jag var mitt uppe i allt det jobbiga så kände jag mig som världens mest ensamma människa. Det fanns ingen mer som kände som jag. Trodde jag. I själva verket har jag förstått nu i efterhand att vi var många som kände precis samma sak och alla jobbade lika hårt för att dölja det för varandra. Till vilket pris? Jo, att vi alla fick känna oss lika ensamma, annorlunda och konstiga. Fast vi egentligen satt i samma båt allihop och kunde ha hjälpts åt att få alla säkert i land.
Som ung idag ses ensam som stark. Du ska klara av att topprestera i skolan, ha många kompisar, ha ett välfungerande förhållande, festa fram till småtimmarna varje helg och gärna ha ett välbetalt extrajobb på sidan av. Glöm inte att du måste hinna med familjen, träffa släktingar, vara aktiv på sociala medier, ha fritidsaktiviteter, få en god nattsömn, bli duktig i någon sport och för guds skull inte glömma att planera för din framtid! Allt detta bär unga på sina axlar idag och vi frågar oss varför ungdomar är så stressade och att ångesten bara ökar. Här har vi kanske delar av svaret.
Den ökade psykiska ohälsan bland unga är ett stort hälsoproblem idag och påverkar fler människor än vi kan tänka oss. Enligt en undersökning från Folkhälsomyndigheten från 2018 så uppgav 35% av de unga kvinnorna och 20% av de unga männen mellan 16-24 år att de led av psykisk ohälsa. De siffrorna talar sitt tydliga språk. Det är dags att göra något åt det, innan fler liv går i spillror. Visst har frågan lyfts mer de senaste åren, men faktum kvarstår, den psykiska ohälsan fortsätter att öka. Något som vi måste se som ett samhällsproblem och inte lägga på varje enskild individ. Vi måste hjälpas åt, unga som gamla, att vara lyhörda och dela med oss till varandra av den kunskap och framförallt den medmänsklighet vi har. För är det något som var viktigt för mig så var det vilka som fanns där och försökte, men mindre viktigt exakt vem som sa de rätta sakerna. Precis som den gamla uttjatade klyschan säger så kan ingen göra allt, men alla kan göra något. Kanske min öppenhet här kan hjälpa någon ung där ute i landet att känna sig lite mindre ensam? Då har vi i så fall kommit ett steg på vägen. Vem vill ta nästa steg?
Ensam är inte stark och styrka är inte att klara allt. Låt oss istället gå sida vid sida och bära bördan tillsammans. Ett steg i taget, tills allt känns lite lättare.
