KRÖNIKA.
När du klev upp i morse, vad var det första du gjorde? Jag stängde av larmet och sedan scannade jag frenetiskt av jag mobilskärmen och läste notiserna som hade trillat in under natten. Jag gick igenom meddelanden och sociala medier för att försäkra mig om att jag inte ”hade missat något”. Allt detta innan jag ens klivit upp ur sängen eller tänt en lampa.
Förra veckan skrev jag en artikel om skärmtid och hur mycket tid vi svenskar lägger ner på att sitta med mobilen. Enligt skärmlivsrapporten som Telenor hade gjort så lägger vi 3,5 timmar om dagen på mobilen, vilket i snitt blir tolv år av våra liv. Är inte det sjukt? Tolv år? Smaka på det.
Det känns helt bisarrt när man får all tid sammanställd (på ett ungefär såklart). Men trots den här vetskapen gör jag ingenting åt problemet. Eller är det ens ett problem? Enligt rapporten anser tolv procent i hög grad att de ofta har skuldkänslor kring slösurfande i mobilen. Det förvånar mig. Att det bara är tolv procent som får skuldkänslor kring sitt slösurfande. Jag är definitivt en av dem med skuldkänslor. Jag upplever att sitta och pilla med mobilen är smutsigt och sorgligt på något sätt. Att man gömmer sig i mobilen istället för att socialisera sig. Jag skäms om jag sitter för mycket med min telefon. Men uppenbarligen inte tillräckligt för att sluta göra det.
Det är något undermedvetet som gör att jag måste gå in och slösurfa. För det är inte direkt något ”vettigt” jag lägger min tid på. Enligt mobilens skärmtidsfunktion går 80 procent av min skärmtid till sociala medier. Oändliga timmar på Instagram, Twitter och Snapchat. Allt på grund av fomo. Fear of missing out. Men ärligt, vad finns det att missa? Ytterligare en perfekt paradisbild från Bora Bora av en influencer eller någon annan slags ”hej kolla på mitt perfekta liv”-bild. Nej ärligt, jag missar ingenting. Och om jag missar något som anses viktigt, så får jag alltid reda på det senare, på något annat sätt. Jag är egentligen så trött på den perfekta fasaden som alla sätter upp på sociala medier. Men ändå kvarstår mitt begär att ständigt hålla mig uppdaterad om alla andras till synes perfekta liv. Vilken dubbelmoral va? Jag antar att det är något i den här stilen som en rökare känner som vill sluta röka. Mobilen har blivit en drog för mig.
Dock ska jag inte vara så konservativ och säga att ”det var bättre förr”. För det finns såklart fantastiska fördelar med det medielandskap vi har idag. Det frodar fler jobb och möjlighet att hålla kontakt och kommunicera med människor världen över. Men det är själva slösurfandet som ger mig huvudbry. Som en nittiotalist har jag upplevt internets utveckling, eller rättare sagt, är mitt i det. Jag har upplevt båda sidor, vilket jag är tacksam över. Både ett liv utan internet och ett just nu, där internet är en stor del av min vardag. Men det är kanske just det som får mig att reflektera över hur jag förvaltar min skärmtid. Jag fick min första mobiltelefon när jag sålde jultidningar. Någon sketen Nokia. Idag kommer barn i kontakt med smartphones redan under deras första år i livet. De som föds idag lär dessutom fördubbla sin skärmtid och lägga ner 24 år av deras liv på sin telefon istället.
Nyligen såg jag en bild på Facebook där en gubbe satt och åt med sitt barnbarn. På bilden satt barnbarnet och stirrade ner i sin mobil under middagen medan gubben satt och åt och tittade besviket på. Texten under var något i stil med ”tänk på hur du förvaltar din tid”. Det kanske var en konstlad bild, det vet jag inte, men det gör den inte mindre sann för det. Livet går fort och är skört. Du vet inte hur mycket tid du har kvar med dina nära och kära. Så lägg ner mobilen, höj blicken och lägg tid på sådant som du aldrig får igen. Det ska jag försöka ta med mig nästa gång jag obefogat tar upp telefonen för att slösurfa. Livet är för kort för att stirra in i en skärm och enbart leva ett digitalt liv. Det är livet runt omkring dig som händer och är här och nu, inte det du ser i telefonen.
