Normer är till för att brytas

KRÖNIKA
Det har länge varit en debatt angående huruvida barn bör uppfostras efter de normer som finns i samhället eller om det är bättre för alla involverade om det hålls könsneutralt. Vi har de som tror på moderniseringen och sedan har vi de som tycker att normer är det säkra kortet. Alla har givetvis rätt till sin egna åsikt och barnuppfostran, men jag har reflekterat en del kring ämnet under den senaste tiden. Det beror förmodligen på att min kusin fått sitt första barn, men det var också något som hela tiden följde med under tiden jag arbetade inom förskolan.

När familjen nu skulle köpa presenter till mitt kusinbarn kändes det viktigt att vara tydlig från en tidig ålder för mitt kusinbarn med att han kan klä sig i vad han vill och vara den han är. Det är så länge det inte bryter mot någon lag eller liknande. Det blev viktigt att stå för en öppenhet för honom, trots att han nog inte tänker på det själv. Det är svårt att gå emot normer, men i den här kontexten kändes det mer värdefullt att göra det än någonsin tidigare. Det är en tanke som inte nått mig på ett personligt plan förrän nu, men samma sak gällde vid arbetet på förskolan. Om en kille ville ha på sig klänning märktes det att vissa barn tyckte att det var konstigt medan andra inte tyckte det. Oavsett vad blev det en situation där man fick visa att han kan få ha på sig vad han vill, vad gör det dig att han har på sig en klänning?

 

Det finns de som menar att barnen blir förvirrade av normbrytande och det går att vara helt ärlig för mig och säga att jag inte kan svara på om de blir det eller inte. Det som däremot går att säga är att barn som vuxit upp med normer efter könen i sånna fall också har blivit förvirrade över vilka de är när de blivit äldre. Det känns därför som att förvirringen kring till exempel könsidentitet uppstår oavsett hur du har vuxit upp. Det kanske kan kännas som ett naivt tankesätt, men utifrån personlig erfarenhet uppstod frågan under puberteten, men det var utan att förändra något för mig. För dem som frågan däremot uppstår och förändra något för kan det nog bli lättare att acceptera det om de har vuxit upp med en öppenhet mot normerna i samhället. De kanske kan acceptera sig själva mer och inte behöver lida av någon form av psykisk ohälsa för att de känner sig annorlunda.

 

Det som en normbrytande mentalitet nog också kan leda till är att den hemska känslan av att något är annorlunda försvinner. Jag har själv känt den och det är en känsla som nog de flesta människor behöver arbeta emot. Det tror jag beror på att vi vuxit upp med normer och de som då inte följer dem är annorlunda, men återigen vad är det som är så illa med att vara annorlunda från normerna vi har haft i evigheter? Ingenting.

 

Det har påverkat mig också för trots att jag inte bryter mot klädnormer följer jag långt ifrån alla normer för kvinnor. Huvudpoängen är att vi alla nog redan bryter mot normerna och varje gång någon gör det och säger ifrån blir det ofta en stor debatt. Det känns som att de har lugnat ner sig mer nu, men frågan är om så är fallet. Jag har svårt att tro att det har försvunnit. Det känns däremot som att mycket av det skulle försvinna om våra barn fick växa upp med en öppenheten från barnsben. Inte allt, men mycket av det.

 

Jag väljer att inte vara rädd för att bryta normerna. Jag ska försöka ge mitt kusinbarn det han vill ha och om han vill ha något som bryter mot normen kommer han få det av mig om ingen annan vill ge det till honom. Normer är till för att brytas.