The assasination of Gianni Versace. Extremly Wicked, Shockingly Evil and Vile. Making A murder. Detta är bara några få exempel på true crime serier som just nu ligger ut på streaming-sidan Netflix. När jag sitter hemma och ser på dessa serier är det något som slår mig – det är så dramatiserat. Vi får följa mördarna på spännande och uppjagande vis och börjar nästan tycka synd om hen. Detta sätt som vi konsumerar kriminalserier just nu börjar bli obehagligt. Det är dokumentär efter dokumentär, serie efter serie. Det tar inte slut.
En annan viktig aspekt är uppmärksamheten vi ger till brottslingarna. Till exempel i miniserien Tassarna bort från katterna – nätjakten på en mördare. Dokumentären visar hur en ung kille lägger ut klipp på nätet där han mördar katter, vilket får en grupp kattälskare att engagera sig i att finna denna killen. Mördaren får uppmärksamhet som späder på hans ivriga lust att göra mer klipp, det slutar med att han mördar en faktisk människa. Han ville bli sedd och känd. Jakten på mördaren kanske till och med fick en annan människa att bli mördad.
Detta gäller inte bara verklighetsbaserade filmer och serier, utan även fiktiva sådana. Serien YOU som även den streamas just nu på Netflix är ett bra exempel. Huvudkaraktären som är en seriemördare får oss att tycka synd om honom, nästan så man hejar vidare honom till hans nästa offer. Men hur påverkar egentligen detta oss? Du och jag som läser nu må inte vara en möjlig mördare. Men vi vet aldrig vem som sitter bakom skärmen, kanske är det en brottsling som får inspiration till sitt nästa brott.
Självklart går det inte att alltid ha konsekvenstänket, denna typ av dokumentärer, serier och filmer är lärorika. Men innan du sätter dig framför datorn och ser en på en hel dokumentär om mord och brott, tänk.
Är DU medskyldig?
