Samma stad, två olika OS, och framförallt två olika tider. Att vara idrottsman och olympier på 60-talet skiljde sig enormt från hur idrottarna nu förbereder sig inför sommarens spel i Tokyo. Rolf Peterson var endast 20 år när han lämnade Halmstad för att själv tävla i Tokyo-OS 1964. Minnena från mästerskapet lever fortfarande kvar hos den numera 76-åriga pensionären, som med viss hjälp av frun Anna Peterson berättar hur allt startade.
Som ung tog idrottandet en stor plats i han liv, men det var dock inte bara kanot som gällde under tonåren.
– Han provade på friidrott, fotboll, handboll, bowling och även brottning tror jag, säger frun Anna Peterson som kände Rolf i väldigt tidig ålder.
Det var först efter ungdoms-SM vid 14 års ålder som Rolf valde att satsa enbart på kanoten, och två år senare vann han SM-guld mot landets bästa 16-åringar. Året därpå fortsatte framgångarna med en plats i seniorlandslaget. Rolf berättar hur landslagsplatsen gav honom möjlighet till att mäta sig mot de bästa i Europa. 1963, året innan OS så tävlade han i Nordiska Mästerskapen, och mötte dåvarande världsmästaren Erik Hansen. Det slutade med hans då hittills största vinst i karriären.
– Då förstod jag att jag hade en chans på OS året efter, säger Rolf.
OS fanns alltså redan i Rolfs tankar, men trots de imponerande resultaten i landslaget var biljetten till Tokyo ännu ingen självklarhet. Sverige hade under denna tid en mycket stark kanottradition, mycket tack vare Gert Fredriksson som hade dominerat sporten under 50-talet. Gert var nu en av landslagsledarna som genom uttagningstävlingar skulle bestämma vem som skulle åka vilken distans på OS.
– Det var tre tävlingar. Jag kom trea den första, tvåa den andra och vann den sista, säger Rolf om uttagningarna som hölls under våren 1964.
OS-upplevelsen
Han blev uttagen till att köra K1 1000 meter och fick därmed resa till Tokyo, men OS-upplevelsen såg inte riktigt ut som den gör idag. Rolf berättar hur han endast hade möjlighet att se på en tävling live utöver kanoten, lagtempo i cykel. De andra tävlingarna följde kanotisterna på tv från sin egna lilla by, några mil utanför Tokyo. Hemifrån Sverige gick det dock inte att följa tävlingarna live på tv, utan Anna Peterson som då praktiserade på barnsjukhuset i Göteborg fick hålla kontakt via brev och lyssna på radion. Under själva guldloppet fick hon tillåtelse från den annars stenhårda avdelningssköterskan att följa tävlingen på låg volym med en liten radio samtidigt som hon arbetade nattpasset.
I själva loppet den 22a oktober gick Rolf ut stenhårt som alltid, och trots att de andra närmade sig för varje paddeltag under de avslutande meterna så gick han i mål som 20-årig olympisk mästare.
På sjukhuset fick Anna tidigt på morgonen höra av avdelningssköterskan att det väntade ett samtal nere i lobbyn, men väl där möttes hon upp av bländande kameror från journalister som hade nåtts av nyheten om ett svenskt OS-guld.
– Jag blev så jädrans arg. Det bara blixtrade i ansiktet så jag blixtrade tillbaka, säger Anna om den plötsliga bevakningen.
De båda diskuterar hur pressen hade tagit reda på att de var ett par och kommer fram till att det antingen var från avsändaren på alla breven som skickats eller det faktum att Rolf hade hälsat hem till Anna i intervjuer från Tokyo.
Efter succén i Tokyo fick Anna glatt vänta hemma i Halmstad. Resandet var långt ifrån lika smidigt då som nu och innehöll många långa byten av flyg. När Rolf väl anlände till Köpenhamn där den danska OS-truppen klev av var han väldigt nära Halmstad, men han fick inte kliva av för det. Då hade han anlänt för tidigt till staden och den planerade mottagningen. Istället flögs han till Stockholm för att sedan ta tåget tillbaka till västkusten. En tågresa som tog nästan en hel dag, med människor som gick ombord vid stationerna för att gratulera till guldet. Väl i Halmstad möttes Rolf av Anna, tillsammans med en stor folkmassa.
– Jag har nog aldrig sett honom så trött som när han anlände till stationen, berättar Anna.
Karriären fortsätter
Men trots att Rolf nu gjort sig ett namn i hela Sverige så förändrades livet inte märkbart för det. Med ett uppehåll från idrotten hade Rolf tid att ta igen studier han missat under sin satsning inför OS, samtidigt som han 1965 jobbade en del på en bank. Där använde de medaljen i skyltfönstret som ett sätt att locka kunder, vilket Anna berättar funkade väldigt väl.
Idrottskarriären fortsatte och innehöll fler framgångar. En femteplats på OS i Mexico 1968, två VM-guld i K2 500 meter 1970 och 1971, innan Rolf gjorde sin sista satsning till OS i München 1972. I ett liknande lopp som i Tokyo åtta år tidigare så höll det inte riktigt hela vägen men slutade ändå med en hedersam silvermedalj och en utslagen Rolf efter loppet.
– Jag brukar säga att det i slutändan gick jämnt ut med ett knappt silver och ett knappt guld, säger Rolf.
Beslutet om att lägga av hade tagits redan innan mästerskapet och en stor anledning till det var de två barnen som Rolf och Anna nu hade tillsammans. Efter att ha kommit hem från en tävling hade den 4-åriga sonen Niklas tagit pappas väska och ställt den i hallen. Pappa skulle ju ändå snart iväg på nytt hade han sagt.
Då kände jag att det var dags att lägga av, berättar Rolf.
