En känslan av att ha något som hela tiden skaver på insidan fick Jonna Gottling att gå till en psykolog. I dag är hon glad över att hon tog sig modet att ta tag i det och kan få den hjälp hon behöver.
Jonna som i dag är 24 år har så länge hon kan minnas haft tvångstankar och tvångsbeteenden som varit svåra att kontrollera. För ungefär ett år sedan började hon gå till en skolpsykolog för att ta reda på varför hon har ett sådant beteende. Skolpsykologen uppmanade henne att göra en utredning kring detta och i höstas blev Jonna diagnostiserad med OCD.
– Det kändes som en lättnad att bli diagnostiserad.
Jonna berättar att hennes OCD handlar om att hon får tvångstankar om saker som leder till ett tvångsbeteende, något som hon helt enkelt inte kan kontrollera, men det som tankarna faktiskt handlar om är i många fall att ha kontroll över en situation.
– Man kan säga att tankarna säger till mig att göra saker och om jag inte gör det kan det leda till en konsekvens eller obehagskänsla i kroppen.
Tvångstankarna handlar om både stora och små saker, antingen att hela huset ska brinna ner om hon inte kontrollerat tillräckligt många gånger att spisen är avstängd eller att hon måste göra något speciellt för att få bort en obehagskänsla i kroppen.
– Om jag tar i något som är kallt med vänster hand måste jag göra det med höger hand också, annars känns det jobbigt i kroppen, säger hon.
Det främsta tankarna handlar om är att hon är rädd för bränder eller att ytterdörren ska vara olåst.
Medvetenheten om risker ökade tvångsbeteendet
Så länge hon kan minnas har hon haft tankar om att saker måste vara på ett speciellt sätt. När hon var liten kunde det handla om att hon inte kunde äta om besticken var udda eller om gaffeln bara hade tre uddar. Ju äldre Jonna blev desto mer medveten om risker blev hon också, då började tankarna om att alltid stänga av spisen och dra ur elkontakter ur väggarna.
– Det är en känsla som inte går att beskriva riktigt, det är som att något skaver inom mig.
När Jonna flyttade hemifrån eskalerade hennes beteende när hon nu hade ett eget hem att ta ansvar över.
Vad som har orsakat att hon har tvångstankar och tvångsbeteenden vet hon inte med säkerhet, men hon tror att det har att göra med att hon tog åt sig mycket av vad vuxna sa till henne att göra när hon var liten. Att bli tillsagd att inte glömma att låsa dörren både när hon gick hemifrån och när hon kom hem kan vara grunden i att hon i dag kan stå vid dörren i flera minuter och kolla så att dörren verkligen är låst. Rädslan för bränder tror hon har en bakomliggande orsak i att hon var med om en brand en gång när hon var liten.
– Det är en känsla som inte går att beskriva riktigt, det är som att något skaver inom mig.
Vill lyfta vikten av att prata om sin diagnos
Innan hon fick diagnosen tyckte hon inte att det var något fel på henne, det var ju bara sån hon var, men nu i efterhand tycker hon det skönt att veta att det är något som ligger bakom hennes beteende.
Jonna berättar att tvångstankarna ibland kan leda till frågor och konflikter från närstående som ifrågasätter varför hon kontrollerar saker så många gånger. När Jonna nu har blivit diagnostiserad har hennes närstående fått mer kunskap och information om hur de ska bemöta henne och enklare att förstå och acceptera vissa saker hon gör.
– Jag har förstått att det är många som döljer sitt beteende för att de skäms för det, nu kan jag prata om det och få hjälp. Det är synd att det finns ett stigma bakom de här typen av diagnoser, det borde inte vara så utan det finns hjälp att få och det är inte så farligt.
Jonna går nu på KBT hos en psykolog som hjälper henne att träna bort hennes tvångsbeteenden. Behandlingen går ut på att utsätta sig för det som är jobbigt. I Jonnas fall började behandlingen med att ta tiden på hur lång tid hon står och rycker i dörrhandtaget varje dag för att stegvis försöka minska tiden.
– Det handlar om att jag har ett inrutat mönster som jag måste bryta och då utsätter jag mig för det som är läskigt.
Nu har det gått några månader sedan hon fick diagnosen och när hon nu ser tillbaka på tiden ångrar hon att hon inte tog tag i det tidigare samtidigt som hon har fått beröm från sin psykolog att hon gjorde utredningen i såpass ung ålder.
– Tydligen är det ganska vanligt att många gör utredningen när de är i 50-års åldern och då har det gått så pass långt att det blir svårare att behandla, säger Jonna.
Även om hon nu känner sig frisk vet hon att det kommer komma tillfällen när hon återigen står och rycker i dörrhandtaget. Under perioder när hon känner sig stressad kan hon komma på sig själv med att ha återgått till vissa tvångsbeteenden. Men tiden hos psykologen har varit lärorik och hon har lärt sig mycket om sig själv och vad hon ska göra när hon får tillbaka sina tvångsbeteenden.
– Det bästa med att få diagnosen var att få en förklaring till varför jag har ett konstigt beteende, avslutar Jonna nöjt.
