När ingenting blir som man tänkt sig, vad känner man då? Den frågan kan Nhea Nilsson som går tredje året på det internationella gymnasieprogrammet svara på. Besvikelse, uppgivenhet, krossade drömmar och inställda världsresor vet hon nämligen allt om efter att pandemin lagt handen på hennes gymnasietid. Med ett par månader kvar tills hon springer ut från Hässleholm tekniska skola berättar hon om studentlivets vändningar och om hur hon idag inte vet om vare sig hopp eller lust finns kvar.
Hösten 2018 tog Nhea Nilsson sitt första steg in på Hässleholms tekniska skola. Förväntansfull hade hon valt det internationella programmet (INT) där alla elever får åka på tre olika studieresor genom åren. Första året till Stockholm, andra till det land i Europa vars språk eleven studerar och tredje till ett land utanför Europa.
Första året beskriver Nhea som roligt, spännande och nytt. En ny skola med nya vänner – en helt ny start. På våren åkte klassen som lovat till Stockholm, en resa full av bland annat studiebesök till SVT och det naturhistoriska museet.
-Det var riktigt roligt. På kvällarna umgicks hela klassen och lagade middag tillsammans. Vi brände maten, berättar Nhea och skrattar när hon tänker tillbaka på resan.
Pandemin
I mars 2020 vändes världen upp och ner i takt med coronapandemins spridning. Landsgränser stängdes, människor sattes i karantän och dödsiffrorna steg. Med Europaresan bara två månader bort höll Nheas lärare modet uppe så länge som möjligt, men Nhea, som skulle åka till Spanien, säger att hon själv visste tidigt att resan inte skulle bli av.
-Spanien, Frankrike och Tyskland var de länderna med mest smitta och det var dit som vi skulle åka. Lärarna ställde inte in resan förrän en vecka innan men jag förstod tidigt att det skulle bli så, berättar Nhea.
Trots att den uteblivna Spanienresan var en stor besvikelse berättar Nhea att känslorna inte var allt för tunga.
-Det var ändå okej för vi trodde inte att corona skulle hålla i sig så länge och vi hade ändå vår resa i trean kvar, säger hon.
Distansundervisning
På kanten av det långa köksbordet berättar Nhea att hon brukar sitta de dagar som hon har skola på distans. Där får hon plats med både dator, böcker och anteckningsblock.
-Till en början tyckte vi att det var ganska skönt med distansundervisning, det blev en paus att få jobba hemifrån. Då tänkte vi att det skulle vara ett par veckor, men nu ett år senare tycker vi inte att det är lika roligt längre, förklarar Nhea med ett skratt.
Tredje året
Efter ett sommarlov utanför skolans värld var det, i augusti 2020, dags för Nhea att sätta sig framför datorn vid köksbordet igen inför det tredje och sista gymnasieåret – ett år som hon längtade efter på flera sätt. Hon lämnade ett hektiskt andra år bakom sig, såg fram emot en studieresa till Sri lanka och inte minst började den storartade studenten att närma sig.
Men trots det kände Nhea, ännu en gång, tidigt att planerna skulle spricka.
-Coronan fanns fortfarande kvar in på hösten vilket vi inte räknat med så vi var ändå tidigt inställda på att vi inte skulle få åka till Sri Lanka, säger hon.
Resan i trean är den resa som elever från det internationella programmet starkast kommer ihåg efter gymnasietiden. Den som tidigare elever fått Nhea att välja programmet för och den som hon såg fram emot mest av allt. Resan som skulle ta henne ut i världen. Men som hon befarade fick resan först flyttas fram till vårterminen och senare ställas in helt.
-Det känns oerhört tråkigt! Det var den resan som jag valt INT för och den resan jag sett fram emot, förklarar Nhea och sänker blicken ner i bordet.
Sluttampen
När Nhea tänker tillbaka på sin gymnasietid syns besvikelsen i hennes ansikte. Trots att läget inte går att skylla på någon är hon besviken över att hon inte kommer att få uppleva det som alla INT-studenter före henne fått. Med knappt tre månader kvar till hon ska springa ut med mössan på huvudet vet hon inte vad hon ska förvänta sig av studentens lyckliga dar’. När inget annat blivit som hon tänkt sig, varför skulle då studenten bli det?
-Vi har sagt länge att det inte kommer att bli något, men allt är så oklart. Vi vet inte vad vi kan göra, om det blir en bal och hur många, om någon, vi får bjuda hem för att fira. Vi har ingen information, säger Nhea uppgivet.
Det som Nhea däremot vet är att chansen för att hon kommer att kunna ha någon form av mottagning under studenten är större nu än för ett par månader sedan. Vaccinationerna går framåt och någon form av hopp finns ändå.
-Jag hade velat att min närmsta familj skulle kunna komma i alla fall. Mina mor- och farföräldrar och min moster, drömmer Nhea framåt.
Efter studenten vet Nhea än en gång inte vad som väntar. En dröm som hon haft sedan barnsben har varit att flytta utomlands efter gymnasiet men den drömmen känns både nära och samtidigt väldigt långt bort.
-Jag försöker att inte ha för höga förhoppningar. Jag tror att jag kommer att jobba tills pandemin är över och sen får jag resa ut i världen på egen hand. Jag vill plugga på universitet också men det kommer jag också att vänta med till efter pandemin, jag vill inte förlora både min gymnasietid och universitetstid till coronan, avslutar Nhea ändå hoppfull för vad framtiden har att erhålla henne.
