KRÖNIKA. Sverige sägs vara världens ensammaste land. Idag lever drygt tio miljoner invånare i 4,7 miljoner hushåll och nästan 1.9 miljoner av dessa hushåll består av en person som lever ensam. Sverige är ett land med hög utveckling och välstånd, en civilisation med självständiga medborgare. Samhällsidén är att vi ska vara fria individer, oberoende av varandra. Att få vara fri, kunna stå på egna ben och klara sig själv, det låter som en utopi för många.
I andra kulturer lever generationer under samma tak. Barnen tar hand om sina gamla föräldrar och de tar i sin tur hand om barnbarnen. De hjälps åt, finns där för varandra och är minst av allt ensamma. Sverige skiljer sig på så sätt från många andra länder. Här står individualismen i strålkastarljuset och vi bländas av vårt eget sken. Ligger det i svenskens DNA att krypa in i sin egen vrå och sky andras ljus eller är det ett påtvingat kulturellt arv från vår nations födelse? Det är möjligen paradoxalt att jämföra det med ägget och hönan teorin men vi svenskar verkar till synes alltid ha varit ett enstörigt folk.
För mig existerar två typer av ensamhet: att vara ensam eller att känna sig ensam. Det är en stor skillnad mellan de två. Att vara ensam kan vara underbart. Bara få ladda batterierna en stund. Slänga sig på soffan, sätta på en film och låtsas som att världen utanför inte existerar. Det är en underbar känsla men anledningen till att den är underbar är för att den är självvald. Att känna sig ensam är när världen utanför inte tycks uppfatta att du existerar istället. Du står bland ett vimmel av människor men ingen möter din blick. Det är när tystnaden ekar och du står i ett vakuum av tomhet. När ensamheten är påtvingad och ofrivillig är det en fruktansvärd känsla.
Skapar då vårt samhälle fria och självständiga individer eller skapar det världens ensammaste folk?
Att vara ensam betyder inte alltid något negativt även fast vi ofta associerar det med utanförskap, psykisk ohälsa och vågar jag nämna svaghet. Jag tror många känner igen sig i känslan vad kul det ska bli att träffa familjen ikväll! Men efter två timmar av ihärdigt umgänge med sina föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och kusiner känner man utmattningen och möjligen en aning irritation. Hjärnan ställer om på flyktläge när mamma för femte gången den kvällen frågar om du träffar någon. Samtidigt som frågan ställs helt utan finess visar hon en rosa tyllkjol hon skulle köpt OM hon nu haft barnbarn. Vid det här läget känns en tom lägenhet mer lockande än någonsin. Att få vara ensam känns lika drömlikt som att Sverige skulle få ha sommar året runt. Herregud! Jag skulle ju aldrig behöva göra en fejkbränna i hela mitt liv. Hinner svepa förbi i tankarna medans jag stirrar på rosa tyll.
Ensamheten är ett privilegium som kommer från det svenska välståndet. Vi tvingas inte att vara med varandra vi väljer att vara med varandra. Det är en autentisk kärlek som ofta förnimmas. Sverige må vara ett av världens ensammaste folk men känner vi oss ensamma eller är vi ensamma? Det är en stor skillnad.
