Detta är en opinionstext. Författaren står själv för ord och ställningstaganden som uttrycks i texten.
Fem matcher kvar. Kalmar ligger i skrivande stund trea i tabellen. Sveriges tredje bästa lag, på planen – men inte på läktaren.
Jag har både varit på högmässa i Storkyrkan och sett Kalmar FF spela mot Malmö FF på Guldfågeln arena. Antalet kalmarbor på plats var skrämmande lika. Svenska kyrkan i all ära, men jag förväntade mig att betydligt fler kalmariter levde för boll och bärs än för andlig spis och kyrkorgel när jag flyttade hit för ett år sen.
Jag blickar ut över den vackra arenan när jag suttit mig ner på långsidan. Sikten är bra, luften är sensommarfrisk och laget ser starkt ut när jag ser dem marschera ut mot mittcirkeln. Men trots de gemytliga omständigheterna pendlar min grubblande blick mellan kortsidorna på läktaren. Malmö FF har sin klack till höger om mig, ett ljusblått hav halsdukar, fanor, bengaler och skånska klackramsor jag inte kan tyda. Till vänster är det glesare, röda toppluvor, två flaggor, inte en enda balaklavahuligan så långt ögat kan nå och, jämfört med de trekvartsfulla malmöiterna, ropas det med små bokstäver.
Matchen är igång, men jag är förvirrad. Vi är ju på hemmaplan. Vi ligger ju trea i tabellen. Varför äter ni korv med bröd och har en trevlig stund med familj och vänner? Ekvationen går inte ihop. En del av mig älskar det, känslan av att hemmaklacken är där för att umgås och ha en trevlig stund i 90 minuter plus tillägg. Men var är svordomarna, var är kravallstaketen och var är framför allt folkmassorna, som man ser på Tele2 arena eller gamla Ullevi? Hur kan en så fin arena, och ett så framgångsrikt fotbollslag locka så pass få lokalbor?
”Kanske är det just så supporterkulturen bör vara för åskådares och polisens bästa? Inget slagsmål och inga östeuropeiska rökbomber. Bara applåder och glada hejarrop.”
När Kalmar FF gästades av Helsingborgs IF för två veckor sedan kom 5000 människor på matchen, visst var majoriteten kalmarsupportrar, men 5000 är fortfarande för lite med tanke på hur viktiga poäng som stod på spel. Jag vet inte om det är såhär skralt på varje match. Kanske råkade jag bara vara på fel match om jag förväntade mig att Guldfågeln skulle koka. Nu när det drar ihop sig mot säsongsslut kanske hemmaklacken börjar likna Borussia Dortmunds publikvägg i ett revierderby, vad vet jag? Men jag vet vad jag har sett när jag har varit där. Sansade kalmarsupportrar i förhållandevis små skaror. Kanske är det just så supporterkulturen bör vara för åskådares och polisens bästa? Inget slagsmål och inga östeuropeiska rökbomber. Bara applåder och glada hejarrop. Men i min mening finns det få saker som är mäktigare än en klack som gungar och sjunger i takt, när klackramsorna känns i bröstet som en skrålig wagneropera. Men med det publiktrycket tillkommer oftast slagsmål och huliganism som, enligt mig, en oönskad biprodukt.
Jag ska gå och se säsongsfinalen och se om saker har ändrats. Jag vill att arenan ska uppnå sin fullständiga kapacitet. Jag vill se lokalborna trängas i hemmaklacken för att min grubblande hjärna ska få komma till ro. Vi ligger trea, nu visar vi det på läktaren också. Annars kanske vi kan flytta högmässan till Guldfågeln och lira mot Malmö FF på Fredriksskans nästa gång.
