Under fredagen anordnades en promenad i centrala Kalmar i samband med vita käppens dag. Syftet var att belysa problem som Kalmars synsvaga stöter på i vardagen när de rör sig på stadens gator. Maria Sjötång var en av arrangörerna och har levt med en synskada i ungefär 40 år.
Vid larmtorget i Kalmar snubblar flera kommunarbetare runt med reflexvästar och ett ovant grepp runt vita käppar. Maria Sjötång går bredvid med vana steg. Hon har, tillsammans med resterande medlemmar i Synskadades riksförbund i Kalmar län, bjudit in kommunen och allmänheten till en promenad i samband med vita käppens dag. En dag i syfte att visa upp Kalmars tillgänglighet ur en synskadads perspektiv.
En el-sparkcykel flyger förbi bakom ryggen på Maria utan att ge ifrån sig något ljud.
– De är en mardröm, helt omöjliga att hålla koll på, berättar hon.
Maria fick reda på att hon hade en synskada när hon skulle ta körkort, nu har hon levt med synskadan i drygt 40 år. Den innebär att hon har ett väldigt begränsat synfält.
– Jag kan se en persons ögon när jag pratar med den, men inte hakan. Det är en slags tunnelseende, skulle man kunna säga.
Ungefär så här skulle det kunna se ut för en person som har samma synskada som Maria:
Maria leder promenaden ner till Kalmar resecentrum som är en av de platser som hon vill lyfta fram.
Mittemot centralstationen stannar hon till. De passerande bilarna gör samma sak. För förarna är det tydligt att de står vid ett övergångsställe, men för synsvaga personer blir det mer komplicerat. Det saknas en tydlig trottoarkant, vita linjer och andra markeringar som visar att det är ett övergångsställe.
– Det blir svårt för mig, och jag kan ändå se ganska bra. För någon som är helt blind blir det omöjligt, förklarar hon.
Detta är en sträcka hon är van att gå eftersom bussen är det bästa sättet att ta sig fram, då det är omöjligt att köra bil med hennes syn.
”Det blir jobbigt att ens gå ut. När tillgängligheten inte är tillräckligt bra gör det att synsvaga hellre stannar hemma.”
Maria Sjötång
– Det blir jobbigt att ens gå ut. När tillgängligheten inte är tillräckligt bra gör det att synsvaga hellre stannar hemma.
Cyklarnas klockor ringer bakom Maria när hon och resten av sällskapet fortsätter genom staden. Förvirrade cyklister försöker balansera, nästintill stillastående, när Maria och de andra inte vet vart de ska ta vägen.
– Jag får ofta höra att jag ser väldigt seende ut och folk förväntar sig ofta att man ska fungera likadant som någon som inte har en synskada. Jag håller mig gärna intill kanten, om det går, för att kunna navigera mig, berättar hon.
Felparkerade cyklar och reklamskyltar längst med gatorna är ett av de tillgänglighetsproblemen som finns överallt.
– Väggar fungerar ofta som ledstråk för oss. Står det något i vägen blir det otroligt svårt att ta sig fram. En trappa är inga problem, men cyklar och skyltar fastnar man i med käppen och det blir lätt att snubbla.
Sedan hon fick sin synskada har hon sakta behövt anpassa livet efter den samtidigt som den blivit värre med tiden. Men idag är synsvagheten inget Maria grämer sig över. Tvärtom kan hon vara tacksam för den.
– Jag hade aldrig varit den personen jag är idag om jag inte haft den, och jag hade aldrig träffat alla fantastiska människor som jag fått chansen att göra nu. Det har get mig ett större syfte.
