Trots att vi nu går mot kallare tider är det någonting inom mig som ligger och glöder. Det är samma känsla som förra året. För det mesta håller det sig i schack, men under vissa specifika tillfällen blossar det upp. Någonting som liknar en stark irritation, ett illamående, och till och med lite lätt avsky.
Det vore en underdrift att säga att det har blivit någon slags naturhysteri sedan svenskarna inte längre kunde ägna sig åt charterresor eller skrika halsen av sig på fotbollsmatcher. Plötsligt ska alla ut i skogen – och alla älskar det. Plocka svamp. Hajka. Åka skridskor. Bestiga Kilimanjaro. Vinterbada. Där blossade det upp. Obehaget. Om man vågar säga att coronapandemin är över gör jag det, men med det önskar jag också att vissa saker får följa med ner i graven.
Det är jättebra att människor hittade nya intressen när allt normalt avråddes. Såklart. Att plocka svamp är säkert mysigt och så vidare. Men vad är poängen med att medvetet utsätta sig för obehag för att sedan skryta om det på Instagram?
Jag vet redan svaret på halva den frågan, så ni behöver inte upplysa mig. Kallbad ska till exempel frigöra stresshormoner i kroppen, motverka trötthet och göra att vi känner oss piggare och mer aktiva. Regelbundna kallbad bidrar till att endorfinerna ökar, sänkt blodtryck och ökad blodcirkulation. Utöver det såg jag en tweet med en annan rimlig förklaring till varför killar älskar att kallbada, men det förklarar ju tyvärr bara fenomenet för hälften av befolkningen.
Det är klart att jag tror på de positiva hälsoeffekterna. Jag är ingen forskningsförnekare. Men precis som med allt annat krävs det en regelbundenhet för att få effekt, och jag tror inte ett dugg på att alla ni som lägger ut när ni stapplar ner för stegen gör det tillräckligt ofta. Görs det en gång varannan vecka KAN det inte vara så revolutionerande som ni får det att låta. Ni gör ju inte ens bomben, så vad är det roliga?
Jag funderar på om det är det som ger mig kalla kårar? Att jag inte litar på människors påstådda njutande när de sitter där sin egensnickrade isvak – likbleka, halvnakna och med fula vintervantar? Egentligen är det väl bra så länge folk är glada. Kanske är jag bara negativ som förstör det roliga? Eller är jag bara trött på denna ständiga glorifiering? Hösten är inte mysig och färgglad och ett dansgolv på en fullsmockad nattklubb kommer i 99 procent av fallen inte få dig att uppnå eufori. Är jag bara avundsjuk, som uppenbarligen missat något mirakulöst? Kanske.
Och nej, inte alla vinterbadare. Jag är glad för er som har hållit på långt innan pandemin och hittat er grej. Men ni som bara hakat på trenden och intalar er själva att detta är någonting ni tycker om, får gärna ge upp nu. Kan det inte bara räcka med att gå upp klockan fem och ta en kalldusch som Alexander Pärleros?
Vanligtvis är jag emot att uttrycka mig om saker som jag själv inte har testat, men jag orkar inte se en enda positiv kallbadare igen. Avfölj dem då, tänker ni. Men det är precis som med de ovaccinerade – de finns bland oss, men man vet inte vart. Antingen får man undvika alla, eller chansa och hoppas på det bästa. Jag väljer att chansa, men det skrämmer mig.
Om jag någonsin faller för grupptrycket att bada i någonting kallare än 20 grader, kan jag åtminstone lova att inte skryta om det i ett inlägg. Det kommer inte att glorifieras, och att det kommer definitivt inte njutas. Jag vägrar haka på en så störig internettrend.
