När bänkraderna i domkyrkan i Kalmar fylls har solen redan börjat gå ner. Svagt mummel ekar mot kyrkväggarna men en tystnad infinner sig snart. När första lovsången sätter igång ställer sig folket upp. Vissa vaggar rytmiskt till musiken, andra sjunger med. Många sträcker sina öppna händer mot himlen. På rad 21 står jag med en kamera i handen och gör ett försök att instämma i sången. Men min uppmärksamhet riktas gång på gång mot ett ljud som jag till en början inte kan tolka. Inte förrän jag vänder mig mot mannen bredvid mig ser jag källan till ljudet. Mannen står upp, med ena handen på bänken framför sig, och andra framför ansiktet. Han gör tafatta försök att dölja sina snyftningar som gång på gång överträffas av nya hulkningar när sångerskan på scen sjunger om kärleken till Jesus. När lovsången ebbat ut börjar predikan. Dagens tema – Jag har kommit för att tända en eld, från Lukasevangeliet.
Två timmar senare töms kyrkan. Mörkret har fallit och på Stortorget kantas gångarna från kyrkan med tända ljus. Under kvällen pågår en ljuständning för alla som vill delta. Per Sjölin, en av arrangörerna för ljuständningen, berättar att de har arrangerat ljuständningar varje månad i snart två år. Just denna dagen är speciell. Domkyrkan har tillsammans med andra kyrkor i Kalmar samordnat vad de kallar för missionsdagen och det har varit aktiviteter i kyrkan under hela dagen. Ikväll förväntas det därför komma mycket folk.
Per Sjölin berättar att det ofta kommer mycket folk som inte är religiösa. Många av de som tänder ljus passerar bara mellan olika pubar och restauranger.
– Det är ett sätt att kanske möta det andliga, möta gud mitt i steget och mitt i vardagen, berättar Per Sjölin.
Kvällen är kylig, och det märks att sommaren är över. Kvinnor i kappor och män i mössor passerar torget med snabba steg, blickarna riktade mot marken. Trots detta så växer sig skaran av tända ljus allt större. Vid ena ingången till kyrkan står det två personer och serverar fika till besökarna. Runt bordet samtalas det om allt möjligt. Nya som gamla besökare lär känna varandra över en kopp kaffe i höstmörkret.
Per Sjölin berättar att en lyckad kväll för honom inte har med antalet människor att göra. För honom räcker det om en person känner att ljuständningen gett dem något. Han berättar om ett särskilt minne där en hel familj kommit för att tända ljus.
– De var i sorg och hade förlorat en familjemedlem, och de stod här och grät tillsammans som familj och barnen tände ljus. Just att se hur de fick vara i det här tillsammans med andra var väldigt vackert, berättar Per.
Inifrån kyrkan lyser det fortfarande, och mycket människor är kvar även där inne för att tända ljus eller bikta sig. Från någon av stadens uteställen hörs en Lady Gaga låt och sorlet av festsugna ungdomar närmar sig.
– Det kommer alltid en hel del trasiga människor, människor som är ensamma, som kanske inte ryms på andra ställen, och vi vill ju också nå dessa människorna, förklarar Per.
Under min kväll på Stortorget har jag fått se och höra mycket. Mannen som grät bredvid mig i kyrkan har jag inte sett till, men han och hans känslor lever kvar i mig. Jag tänder ett ljus. Sedan lämnar jag torget och beger mig upp för Kalmars gator där jag blir en del av folkvimlet.
