Detta är en opinionstext. Författaren står själv för ord och ställningstaganden som uttrycks i texten.
Det finns bara en vinnare i det här valet och att se SVT:s valvaka där alla partier utgav sig som vinnare var inte bara skrattretande utan direkt barnsligt. Jag är uppväxt med liberala idéer och det har troligtvis format både min politiska åskådning och jag som individ. När jag dock såg allt från Ebba Busch falukorv som hon viftade med fram till valnatten och liberalernas ungdomsförbund som dansade, tjoade och drack sprit som att de vunnit politikens motsvarighet till Super Bowl blev jag orolig. Moderaternas partiledare Ulf Kristersson går samma spår som Jimmie Åkesson och gormar om längre straff och hårdare polisiära insatser. Allt går dessutom att skylla på invandringen när de blåas retorik blir alltmer lik Sverigedemokraternas. Sällan har jag skådat någon lika kåt på makt och beredd att gå över lik för att bli statsminister som Ulf Kristersson. Centerns Annie Lööf raljerade med att hon och hennes parti var det enda partiet som varit rakryggat och stått för sina åsikter, till vilken kostnad bör de dock fråga sig själva? På bekostnad att Centern verkar vända kappan efter vinden och mindre bry sig om ifall Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson regerar så länge de står för sina luddiga, humana och oftast kladdiga ideal som alltid ska bottna i det emotionella och locka sympatiröster.
Nooshi Dadgostar till skillnad från andra politiker står för sina åsikter. Under talet till de andra radikala och världsfrånvända vänstermänniskorna säger hon naivt och med oförtjänt självförtroende att hon aldrig kommer låta ett högerpopulistiskt parti komma till makten. Det är precis vad som har hänt, eller lever Nooshi Dadgostar i en parallell verklighet till skillnad från oss andra?
SD är den enda sanna vinnaren i det här valet oavsett vad utfallet blir på onsdag och jag kan vare sig säga bu eller bä. Att inte vara förmögen nog att se en direkt korrelation mellan den historia som varit och den samtid vi lever i är inte bara naivt och provocerande, utan innebär även att spotta på 20 procent av befolkningen och deras åsikter. Självklart är SD ett missnöjesparti och i den bästa av världar ska inte ett sådant parti behövas. Men är jag förvånad över att SD blir det näst största partiet? Inte det minsta! Vad jag däremot blir förvånad över är gemene mans okunskap om det senaste decenniets tragedier till följd av missnöjespartier och tyranniska diktatorer. Stalinismen får fäste över en hel nation i det forna Sovjet och Gulagarkipelagen är en direkt påföljd av ett tyranniskt styre där en idé infiltrerat alla samhällsstrukturer, likt en meme, eller ett virus. Detsamma sammanfaller med Hitlers Nazityskland trots sin ideologiska motpol till Stalin. Jag är ingen supporter av ideologier, varken vänster eller höger. När väl bollen börjat rulla, oavsett riktning, är det svårt att få den att stanna. I min värld är ideologier dömda att misslyckas över tid, om det inte finns en anpassningsbar ödmjukhet inför de val som väntar. Med andra ord måste den kreativa förändringen gå hand i hand med vederbörlig respekt för de problemlösande hierarkiska strukturer som vi har ärvt av det förflutna. Vad jag därför saknar inom den nutida politiken är en gedigen självrannsakan utan pajkastning och ett autentiskt ägandeskap, för både sina misslyckanden och för sina medgångar.
