Norrliden håller precis på att vakna till denna gråmulna förmiddag. Vi är på plats för att fråga människorna som bor och verkar i området vad de tycker om satsningen på ökad trygghet. Trots att människorna vi möter pratar med värme och engagemang om platsen de bor på, så vill de inte ställa upp på en intervju med namn och bild.
De är rädda för att prata om det som händer i Norrliden. På frågan om vad de är rädda för klingar svaren likadant. Det kan slå tillbaka på deras företag. De kan bli påhoppade och utsatta om det kommer ut att de har pratat i media. Rädslan för att vara med och svartmåla bilden av Norrliden är påtaglig.
Hon har väninnor som inte är rädda
Så kommer en kvinna med en plastkasse och en cigarett i mungipan gåendes. Hon ler allvarsamt innan hon stannar till. Orden springer ur hennes mun. Hon har så mycket att berätta, men även hon bär på en rädsla av att bli påhoppad så hon vill vara anonym. Det är mycket kriminalitet i Norrliden säger hon och slår ut med armarna över den vidöppet grönskande gräsmatta som mynnar ut i en lekpark lite längre bort. En ny cigarett tänds. Hon berättar att ordningsvakterna står och trycker utanför Coop istället för att gå omkring i området. Dock kan hon förstå dem i och med stenkastningen de blir utsatta för. Hon tar upp sin telefon. Hon har väninnor som inte är rädda för att ställa upp på en intervju. Så vi går hem till Eva, som egentligen heter någonting annat.
Eva har bott i Norrliden i fyra år. Hon känner sig inte trygg i området och tycker att det är fruktansvärt att ordningsvakter blivit utsatta för stenkastning. Trots detta anser hon att det behövs vakter och polis.
– Det är så mycket kriminalitet som pågår öppet, berättar hon.
Anledning till varför hon vill vara anonym är rädslan för att bli påhoppad och utsatt ifall det skulle komma fram att det är hon som pratat om detta. Enligt Eva är det en grupp personer i tjugoårsåldern och ett fåtal i yngre åldrar som öppet står och säljer droger vid pizzerian och i närheten av där hon bor.
– Till en början kanske de är två stycken och helt plötsligt blir de tio personer. Så står dom här ute och hänger med sina mobiler. Sen ett, två, tre så är det någonting som händer, säger Eva.
Blå himmel letar sig fram mellan molnen och solen lägger sig som ett gult skimmer över lövverken. Eva harklar sig, säger att hon ska tänka efter lite. Förutom att det kan skrikas och bråkas i hennes område så känner hon sig trygg. Men hade hon vetat om att det var så mycket bråk och droghandel så hade hon nog inte flyttat till Norrliden.
Det tar knappt några minuter innan det har blivit en smärre folksamling
Framåt kvällen beger vi oss mot centrum. Där står en polisbil en bit bort vid parkeringen, och tre poliser står och pratar med ett gäng ungdomar som hänger vid en parkbänk. Det tar knappt några minuter från det att kamerastativet ställs upp till att det har blivit en smärre folksamling runt oss med nyfikna ögon och frustrerade röster. Någon i bruset runt omkring frågar om vi har tillstånd att vara där. Rätt som det är stormar ägaren till en av verksamheterna ut och säger att han ska stämma oss om vi filmar hans företag. Ett gäng ungdomar frågar oss om vi kommer från Barometern. De menar att media målar upp en felaktig bild av området. Trots nyfikenheten och önskan om en mer nyanserad bild av Norrliden, så krävs det många samtal innan någon vågar ställa upp på en intervju med bild och namn.
Leyla och Salma går med på att intervjuas framför kameran. Leyla går på gymnasiet och på frågan om vad hon vill göra i framtiden svarar hon att kanske vill bli doktor. Salma är fåordig och låter blicken vila mot Leyla. Intervjun känns spänd och fnissig. Runt om oss är det stimmigt. Leyla avslutar varje svar med ett skratt och hennes ögon söker sig utanför kameran. Det är ett skratt som smittar av sig. Hon delar samma bild av Norrliden som de andra ungdomarna vi pratat med. Det är tryggt. När Samla får frågan svarar hon nej. Leyla skrattar till förvånat och frågar varför hon svarade så. Salma skrattar som svar och vänder bort blicken.
– Hon skojade bara. Hon är trygg, säger Leyla.
Det börjar bli kallt utomhus och mörkret tränger sig på. Det har samlats ännu mer människor, vissa står och hänger över ett staket andra trycker vid sina cyklar. Leyla tänker efter.
– Jag är rädd för att det känns otryggt när man går förbi ett helt gäng, säger hon.
Men är hennes bror med i gänget som hon går förbi, skulle hon inte känna sig rädd.
– De kan verka tuffa, men när man väl lär känna dem så är de jättesnälla, avslutar Leyla.