Lindöateljeerna är en konstnärsförening med verkstäder och 12 fasta ateljéer. Gemensamt arbetar de med kulturpolitik medans konsten skapas enskilt. Nu har de för första gången en gemensam utställning.
Det är en mulen onsdag i september och jag leder cykeln över en grusgång mot ett stort tegelhus. Där, bland träden på Lindövägen, ligger Lindöateljéerna. Byggnaden har stått där sen slutet på 1800-talet då det byggdes för att husera ett epidemisjukhus.På 80-talet stod det däremot tomt. Och där börjar Lindöateljéernas historia.
Inomhus är det ljust trots det gråa vädret. Stora fönster och högt i tak. Anders Lönn möter mig i en av byggnadens verkstäder där han just nu jobbar på en gestaltning till en skola i Färjestaden. Det ska bli en bänk i betong – formad som en salamander. Anders är en av grundarna av ateljéekollektivet. På 80-talet letade Anders och hans förening efter lokal till ett verkstadskollektiv och han föreslog då det gamla epidemisjukhuset.
– Det finns många kollektiv i Sverige, men det är inte så många som har ateljéer i anslutning till verkstäderna, säger Anders.
I början var det bara i ett litet hus på tomten och i halva det stora de huserade, men sedan 2006 har de ateljéer och verkstäder i hela huset. Det är idag totalt tolv konstnärer som har sina ateljéer på heltid och sen finns det två extra ateljéer där utomstående kan hyra in sig. Det är stor variation i vad som skapas i ateljéerna. Allt mellan trä och tyg, måleri och betong.
Textil
Gunilla Pantzar har varit med i föreningen från start men har fast ateljé i huset sen 2007. Hon skapar främst med textil, men har gjort många olika saker genom åren. En period jobbade hon på teatrar som maskör och även kostymör vilket hon känner var en bra erfarenhet för henne som konstnär.
– Det arbetssätt jag hade på teatern använder jag även nu som bildskapare eller konstnär. Mycket i att jag ofta gör berättelser, säger hon.
Keramik
Anabelí Brancusi har inte en fast ateljé utan hyr tillfälligt. Hennes material är keramik och hon berättar om hur svårt hon ibland tycker det är att identifiera sig som konstnär. Hon kommer från en mexikansk arbetarbakgrund och har inga i släkten som varit skulptörer eller konstnärer.
– Min släkt är bara kaffebönder hela bunten, har städat toaletter eller jobbat på McDonalds i USA och så vidare men på något konstigt sätt är det det som ger mig styrka. Jag har inget att förlora liksom, så det gäller att hitta ingången där, säger hon.
Gemenskap
Klockan 10 är det dags för kaffe. Då samlas de som befinner sig i lokalen i det lilla köket. Idag fem av konstnärerna. På bordet står fikabröd och mackor och kaffekokaren är fulladdad. Det är en tydligt god stämning och de säger att det är en av fördelarna med att vara en del av Lindöateljéerna.
– Det betyder mycket med det sociala, att ha kollegor, säger Gunilla Pantzar.
Anders Lönn säger att det antagligen inte är för alla att vara med i Lindöateljéerna. De pratar mycket med politiker och tjänstemän för att diskutera sina villkor och påverka kulturpolitiken.
– Man kan agera mycket mer gemensamt men det är ganska mycket jobb med att träffas i möten och besluta. Man måste ju gilla det på något sätt. Vill man bara sitta i ateljén kanske det är bättre att ha en ateljé någon annan stans, säger Anders.
Utställning
Lindöateljéerna är aktuella med utställningen “Du blir aldrig färdig, och det är som det skall” på Persona galleri här i Kalmar. Utställningens utgångspunkt är Thomas Tranströmers dikt Romanska bågar. Det är första gången de alla ställer ut tillsammans. De har haft utställningar tillsammans i olika mindre konstellationer förut, men aldrig under namnet Lindöateljéerna. Anders säger att de inte jobbar ihop på samma sätt som många konstgrupper gör.
–Det är mycket samarbete, men vi är ju väldigt olika. Vi diskuterar konst ganska mycket men inte varandras konst, kan man säga.