MASTEN MÖTER. Den 74-årige pensionären och kalmarbon Moritz Fingerhut är dagligen aktiv på Facebook, där han delar bilder och texter om Kalmars historia. Hans inlägg har gjort honom till ett välkänt namn i Kalmar. Här berättar han om sitt fritidsintresse.
För många kalmarbor, i synnerhet de som är aktiva på Facebook, är hans namn förmodligen inte helt obekant. I Facebook-grupperna “Kalmar”, “Calmare stad förr i tiden” och “Vi som var unga i Kalmar på 60 och 70-talet” är Moritz Fingerhut en aktiv medlem som nyttjar mediet för att allmänbilda stadens befolkning om dess historia. Det har blivit en daglig rutin för honom att publicera ett Facebook inlägg, ofta innehållande bilder och texter som handlar om gamla byggnader runt om i Kalmar och hur de ser ut, har använts och hur de används idag. Byggnader som en gång i tiden rymde exempelvis bokhandlar, caféer eller matbutiker samt beskrivningar av människor som har ägt, besökt och levt i dem.
Född år 1946 och uppvuxen i Kalmar, har därmed Moritz sett hur stadsbilden har förändrats genom åren. Han berättar, smått missnöjt, om de många byggnader på Kvarnholmen som har rivits och bytts ut till följd av en “byggboom”, som han menar började redan på 60-talet. En av de centrala byggnader som revs var en av Moritz favoriter, ett konditori som hette “Wilmas”.
– Det kunde även vara dans där på kvällarna. Det var väldigt välbesökt och det var ett jättefint hus. Det påstods att bjälklaget var ruttet men det visade sig sedan, när länsmuseet var där och borrade i det, att så var det inte alls – det var prima kärnvirke, säger han.
Hans arbetsliv började på 50-60-talet med att han var springpojke åt olika butiker och firmor, vilket senare ledde till ett jobb i klädbutik, något Moritz inte trivdes med.
– Det var så uppstyltat. Jag fick gå i kostym hela dagarna och det gillade jag inte riktigt, förklarar han.
Flera år, och en mängd olika yrken senare var han, år 1997, med och startade upp ett internetcafé i kommunen för att arbetslösa ungdomar skulle ha någonstans att gå. Moritz berättar entusiastisk om att det var tänkt att internetcaféet skulle vara i ett år, men i själva verket höll det öppet i tio år.
Med en rejäl meritförteckning bakom sig har han alltså fått testa på det mesta. När han har listat färdigt alla yrkestitlar för mig är han inte ens säker på att han har nämnt alla.
– Jag har nog glömt hälften, säger han och skrattar.
Intresset för fotografering var en avgörande faktor
Det var det livslånga intresset för fotografering som sedan ledde in Moritz på spåret att göra dessa inlägg. I sin ungdom var det dock inte gamla hus som fångade hans intresse, utan han fotograferade hellre sina vänner. Det var därför inte förrän han gick med i Kalmars Hembygdsförening för omkring fem-sex år sedan som han fick syn på pärmar fulla med fotografier från förr och fick idén till projektet.
– Då tänkte jag att det här kan man nog göra någonting av. Man kan förmedla ut det här till folket som bor i Kalmar och även i närheten.
Han gick sedan vidare med att kontakta Kalmar kommun och Kalmar läns museum, som äger rättigheterna till många av bilderna och texterna, för att fråga om han fick använda sig av dem.
– Det gick ju bra. Jag fick en jäkla massa bilder som jag kunde ha tillgång till, nästan för många, säger han.
”Jag kan ju börja dokumentera de nya husen, de kommer ju bli gamla någon gång i tiden.”
Arbetsprocessen såg i början annorlunda ut från vad den gör idag.
– Jag började på ett helt annat sätt. Jag tog egna bilder på speciella hus, inte hela husen utan vissa detaljer, och ställde frågan ute på nätet: någon som kan tala om var det här huset ligger? Det blev en jättesuccé, alltså de gissade på allt möjligt men det var inte många som gissade rätt.
Efter ett tag utvecklades det till att Moritz började söka på nätet efter information om gamla byggnader och arkitekter i Kalmar. Idag kan han få inspiration till nya inlägg från att gå runt ute och få syn på en byggnad som han inte känner till. Den drivande kraften för Moritz är den respons han får från allmänheten.
– Jag får så mycket beröm för det där, det suger jag i mig. Jag tycker att det är kul att folk läser, och det är vanligt att folk säger “detta har jag inte vetat något om”, säger han.
Responsen kommer främst från äldre kalmarbor, som minns byggnaderna eller personerna som Moritz delar historien om. Ibland närmar sig människor till och med honom på stan.
– När jag är ute på stan eller fikar någonstans kommer det fram folk till mig och säger: “är det du som är Moritz? Vi är så glada för att vi får läsa det här varje morgon.” Jag får börja ta med mig penna och skriva autografer snart, säger Moritz och skrattar.
Förutom beröm, har Moritz även fått flera nya bekanta genom sina inlägg. Han nämner att han blev uppringd några dagar tidigare av en son till en arkitekt från Kalmar, som Moritz hade skrivit om.
– Han blev nyfiken på hur jag hade fått reda på det och så berättade han lite om sin far. Han var jätteförvånad att det var någon som brydde sig om honom. Det var jätteroligt att han ringde, jag tror vi pratade i över en timme, säger han
Framöver, vill Moritz fortsätta dela inläggen och allmänbilda Kalmars invånare, men någon gång kommer bilderna och historierna ta slut. Då vill han återgå till att fotografera.
– Det går ju i vågor det där med fotograferingen. Ibland tröttnar man på det och lägger undan kamerorna ett tag, sen kommer lusten tillbaka och då kör man igång igen. Jag kan ju börja dokumentera de nya husen, de kommer ju bli gamla någon gång i tiden, säger han.
