Redan som barn får du berättat för dig vad du ska göra resten av sitt liv. Det är samhällets norm att du ska gå i skolan, du ska få ett jobb, du ska gifta dig och skaffa barn, hus och bil. Helst med ett vitt staket runt om huset och en hund som springer löst i trädgården.
Redan som 15-16 åring ställs du inför val när du ska välja din gymnasieutbildning, som enligt dina föräldrar ”är jätteviktig för din framtid”. Hur fan ska jag veta vad jag vill göra när jag är 15 år gammal, när jag inte ens är myndig än? Jag förväntas veta vad jag vill göra i mitt liv innan jag ens har någon livserfarenhet. Hur sjukt är inte det, om du tänker efter? Och där kickade ångesten in. Ångest över mitt egna liv.
Men, jag gjorde exakt det som samhället ville ha från mig. Jag valde en gymnasieutbildning som jag kunde bygga vidare på i framtiden. Jag gick mina tre år, jag tog studenten med betyg som var över medelsnittet och kände att nu jävlar, nu hade jag världen under mina vingar och jag kunde göra vad jag ville och ångesten släppte för stunden. Men så kom dagen efter studenten. Ångesten föll återigen som en sten på mina axlar när jag insåg att karusellen inte tog slut där, den snarare började. Vad skulle jag göra nu då? Jag tog ett jobb inom restaurangbranschen, mest för att ha ett jobb och göra mina föräldrar och samhället stolta.
Men precis som jag misstänkte, så skulle inte det heller räcka. ”Ska du inte börja plugga? ”Vad vill du göra med ditt liv?” ”Vill du verkligen jobba som bartender och servitris resten av ditt liv?
Alla dessa ständiga frågor, som mer kändes som tvång och ångesten kom åter tillbaka.
I 12 år hade jag tvingats att gå till skolan och nu när jag äntligen pluggat färdigt skulle jag, enligt samhällets tråkiga fyrkantiga box, börja studera igen. Tankarna började springa åt olika håll. Hjärnan sa något och magkänslan sa något annat. Jag behövde rymma, jag behövde komma ifrån livet jag hade levt i 21 år.
Jag bestämde mig för att flyga till andra sidan jorden. Jag var fast besluten att jag inte skulle hamna i samhällets fälla och nöja mig vid 21-års åldern. Jag vägrade börja studera direkt efter studenten. Jag ville få livserfarenhet och testa mina egna vingar.
Jag landade i Melbourne, Australien, när allting släppte och istället började jag tänka ”vad gör jag här?” ”varför har jag åkt till andra sidan jorden?”. Trodde jag verkligen att all ångest skulle släppa bara för att jag befann mig på plats B istället för A? Men allt eftersom dagarna gick började jag istället ta in omgivningen. Istället för att känna ångest över att vara på andra sidan jorden så njöt jag. Det fanns inga bekymmer. Jag fick känna på hur det var att leva utan en massa måsten, att få ta en dag i taget utan att behöva tänka på jobb, pengar, groll och allt där emellan.
Jag reste i tre månader innan jag åkte hem till tråkiga Sverige igen. Väl hemma i Kristianstad fick jag en helt annan sorts ångest än den jag hade innan jag åkte. Var det här allt? Var detta den enda livserfarenheten utanför den tråkiga boxen jag skulle få? Skulle allt gå tillbaka till det ”normala” igen? Men det var då jag bestämde mig för att det här inte var slutet, det var bara början.
Vad är värt att kämpa för och vad är värt att riskera allt för? Svaret på den frågan är rätt simpel nu när jag tänker efter. Att skriva min egna livshistoria är värt allt.
[avatar user=”ro222ei” size=”thumbnail” align=”left”]Ronja Zirnsack[/avatar]
