I höstas tipsade min kille mig om att jag skulle lyssna på podcasten Della Q. Han sa att den var rolig för att de som hade den var ”helt galna”. Min killes definition av ”helt galen” kan variera från att det är en tjej som inte gillar grönsaker till att det är en någon som älskar att äta moderkaka, så är det alltid svårt att avgöra på hur stort allvar man ska ta att något är ”helt galet”.
Jag var först väldigt skeptisk till Della Q, mest för att en av medlemmarna heter Bianca och jag inte litar på någon som delar samma namn som mig. Det är väl fåfänga antar jag. När jag var liten levde jag i tron om att det bara var jag och Bianca Jagger som hette just Bianca, den bästa tiden i mitt liv.
Jag lyssnade slaviskt på Della Q och njöt mer än jag någonsin njutit av att lyssna på en podcast. Jag uppfattade ingenting som ”helt galet” som kille hade flaggat för, tvärtom. Jag upplevde det som att en dörr öppnades för helt nya typer av åsikter som jag, bara jag, delade med Della Q gänget Moa Wallin, Bianca Meyer och Anna Björklund. I efterhand har jag insett att alla från Stockholm hade den här uppenbarelsen första gången de lyssnade på Della Q, synd.
Della Q har minst sagt varit i blåsväder i mediesverige med start i Greta Thurfjells krönika i DN från oktober förra året. Där Moa Wallin bland annat menade att feminismen efter att den trendade 2013, nu är ute. Efter det här kontrade flera skribenter på andra tidningar med att både Greta Thurfjell och Della Q var konservativa, könsförrädare och kvinnohatare. Della Q svarade i en intervju i Malou efter tio att Della Q inte är politiskt manifest, utan tre kvinnor som dricker vin och testar sina åsikter, mysigt.
Jag som passar perfekt in i Della Q:s målgrupp, ung kvinna från en storstad, håller med om att borde kunna testa sina åsikter. En annan sak som jag föll för med Della Q är hur de ser på föräldraskapet. Sedan dagen jag blev fertil har jag drömt om barn. Massa barn, alla barn. Jag läser mammatidningar, kollar på förlossningsvideos, läser bloggar om hur man får små barn att gilla grönsaker, frågar min kille om ett exakt datum till när vi ska ha en bebis och när han säger att vi borde vänta i alla fall fem år innan det är läge att skaffa barn funderar jag på att i hemlighet ta ut min spiral och av ”misstag” bli gravid. Pinsamt att erkänna men att vara förälder är den högsta drömmen i mitt liv. Jag är inte intresserad av att göra karriär eller tjäna enorma mängder pengar. Jag vill måla barnrum, amma, dricka take away latte med andra föräldrar och bara prata om mina barn. Jag vill skaffa ett fast jobb och sedan aldrig vara där eftersom jag ska vara gravid hela tiden.
Den här typen av drömmar kan ju lätt ses som konservativa, som att jag spottar alla kvinnor som kämpat för mina rättigheter i ansiktet. De säger saker som att man inte brutit sig fri från patriarkala strukturer. Men är det inte lite patriarkalt det med?
På ett sätt kan jag förstå vad de menar. Absolut, det är inte optimalt att ha alla möjligheter i världen att bli exakt vad som helst och ändå är det föräldraledighet som vi drömmer om. Men är det inte lite det som är grejen med att ha en fri vilja, att få välja själv? Oavsett om det som lockar är att vara en bebismaskin eller att bli börshaj. Feministerna som var med i 68rörelsen verkar ha lite svårt att klippa navelsträngen på sin bebis kvinnors rättigheter. Det är självklart jättebra att det finns dagis, förskolor och fri abort. Det får vi ju tacka dessa kvinnorättskämpar för. Missförstå mig rätt, feminismen är viktig, den behövs – vi lever fortfarande i ett patriarkat. Det jag ställer mig tveksam till är att feminismen, den vi ser på instagram eller i debattartiklar, ska läxa upp oss unga. Berätta hur vi ska leva våra liv. Det är inte okej att drömma om liv i ett hus med massa barn, utan det måste finnas mer. Ett större mål.
På ett sätt går det att förstå feminister som Maria Sveland. Det är lite som att ha lagat en jättefin pasta med tryffel till sin partner för att ha en trevlig stund tillsammans och så häller partnern ketchup över hela sin portion med pasta. Klart man blir besviken och känner sig en smula sårad. På samma sätt tänker jag mig att Maria Sveland och hennes kompanjoner känner sig lite ledsna och besvikna på oss unga kvinnor som har hela världen framför våra fötter och ändå väljer att vara stanna hemma med våra barn istället för att ha dem på förskolor och göra karriär.
Jag tänker att man får lära sig att andas djupt och tänka på att så länge alla är nöjda så är det bra. Inte läxa upp någon för hens tycke och smak. Vissa vill ha massa barn och andra kanske bara vill äta en macka på väg till jobbet som webbutvecklare. Båda är kanon. Så låt oss alla gemensamt gå till köket, rota fram kökssaxen där längt bak i tredje lådan och klippa navelsträngen. Det känns rätt bra, eller hur?
[avatar user=”bs222ji” size=”thumbnail” align=”left”]Bianca Sporrong[/avatar]
