För en tid sedan bjöds jag in till en Facebook grupp som hette Bögarnas paradis. Sedan (gay)dejting apparnas genomslag för snart tio år sedan har jag personligen upplevt att kommunikationen homosexuella män emellan drastiskt försämrats. I alla fall min egen. Därför beslöt jag mig för att stanna kvar i facebook gruppen för att åtminstone observera flödet som blev allt mer aktivt allt eftersom medlemmarna ökade i antal.
I det aktiva flödet var det högt till tak. Allas åsikter fick plats och den sexuella öppenheten var ständigt närvarande. Vi är ju alla kämpar för rätten till vår sexualitet sades det. Då det var längesedan jag deltog i större forum för homosexuella hoppades jag på att, med dagens tendenser att ifrågasätta gamla strukturer, få ta del av utvecklande samtal med likasinnade.
Till min besvikelse insåg jag snart att majoriteten av inläggen hörde till de gamla vanliga sorten. Inlägg med sexuella anspelningar och lättklädda, bekräftelsesökande bilder dominerade fortfarande efter min tio år långa frånvaro. Ibland dyker det upp inlägg från uppgivna medlemmar som meddelar att de tänker lämna gruppen. Gemensamt för alla som meddelar att de lämnar är att de tycker att gruppen är för enformig och den sexuella anspelningen är för mycket.
Vad skönt tänkte jag i början när de första började lämna. Fler som känner som jag. Genast skulle det visa sig i responsen att den stora majoriteten hade lite eller ingen förståelse för detta. ”Passar det inte är det bara att lämna”, ”Man väljer själv vad man vill ta till sig av i den här gruppen” eller ”Trist att det fortfarande finns så pass inskränkta människor” var några av de svar som förekom på ett av avskedsinläggen.
Nu har jag varit medlem i gruppen i ca 5 månader och medlemsantalet har ökat till drygt 2400 medlemmar från de knappa 800 medlemmar som var när jag gick med i gruppen. Uppenbarligen är det något som lockar till denna grupp.
2017 skrev journalisten Michael Hobbes en artikel med namnet ”The epedemic of gay loneliness”. I den berörde han ett ämne som för många homosexuella är tabu att tala om. Nämligen att många av oss lever ensamma och har ibland bara varandra att tillgå eller som Hobbes menar ”together alone”, ensamma tillsammans.
Det kanske är så att vår ensamhet driver oss till att söka oss till varandra då det inte finns någon som förstår oss bättre än en annan homosexuell man. Ensamheten i sig beror på olika faktorer men den största tror jag ligger i hur vi interagerar med varandra. Historiskt sätt har vi fördrivits till att interagera i det dolda. Något som HBTQ samhället länge kämpat för att slå sig fri från. Ironiskt nog insåg vi aldrig hur dessa enformiga möten egentligen var rätt så praktiska. Anonyma sexträffar följde med oss in i 2000-talet och in i vår vardag.
Många homosexuella män ser det som fullt normalt att objektifiera varandra och se varandra som en chans till ligg. Detta är självklart mest påtagligt över nätet och dejting appar där en helt vanlig fråga kan lyda ”Hej har du k*k bild?” som inledningsfras. Den relativt lätta tillgången till sex är något jag menar skadar oss i längden. Om sexuella relationer är det vi lägger ner mest tid på än att bygga djupare relationer är det inte så konstigt att en homosexuell man har större benägenhet att bli ensam. Våra företrädande politiska kämpar inom HBTQ samhället ville ha sexuell frihet. Dagens bögar har dock missförstått det helt. Därför förfaller paradiset och enligt mig har det redan fallit.
Läs mer: The epedemic of gay loneliness
[avatar user=”jm222wf” size=”thumbnail” align=”left”]José Martin[/avatar]
