Caroline var 21 år när hon blev gravid och ställdes inför ett av de tuffaste val hon behövt möta i livet hittills. Men beslutet kring abort visade sig inte bara ligga i hennes händer.
Caroline var 21 år och hade precis börjat studera i en ny stad. Men hennes vardag i den nya staden med nya vänner och plugg, ställs snart på ända. När hennes mens en månad inte dyker upp bestämmer hon sig för att ta ett graviditetstest. Då stickan visar ett svagt streck skyndar hon sig sig till närmsta apotek. Tre graviditetstester senare, i en stad långt bort från både dåvarande pojkvän och familj, sitter hon med en positiv sticka i handen och en känsla av panik i kroppen.
– Jag var så himla chockad och jag minns att jag ringer min dåvarande pojkvän och att han börjar skratta. Vi hade skämtat ironiskt om att jag kanske var gravid, men det var så otänkbart i stunden att vi båda blev jättechockade, berättar Caroline.
Vi sitter och pratar genom ett videosamtal och jag ser hur hennes blick fastnar någonstans på en punkt utanför kameran. Hon berättar att hennes pojkvän vid tillfället ville lägga på telefonen för att smälta allt och Caroline ringer istället upp sin mamma.
– Mamma var mer resonlig och ville att jag skulle tänka över allt och ta det beslut som jag ville, beskriver Caroline.
”Det var som att stödet från min familj och pojkvän kom tillbaka när jag bestämde mig för att göra abort”
Efter samtalet med sin mamma beskriver Caroline att hon kände sig lättad eftersom att, trots det svåra dilemma hon stod inför, hade fått stöd att att ta det beslut hon själv ville.
– Jag minns att jag grät jättemycket och hade svårt att hantera chocken. Men när jag väl hade bestämt mig för att jag ville behålla så kände jag mig ändå väldigt glad, beskriver Caroline.
Hon berättar det sista med ett litet leende när minnet tar plats. Ansiktet blir mer allvarligt när hon fortsätter att berätta om hur hon ringde upp hennes dåvarande kille som inte alls reagerade på det sättet hon förväntat sig. Han ville inte att de skulle behålla barnet. Även hennes mamma ändrade sin inställning när Caroline berättade om sitt beslut.
– Jag hade inte stödet från varken pappan till barnet eller mina föräldrar. Eftersom att jag inte hade stöttning från någon gav jag med mig att göra abort. Det var som att de var på min sida så länge jag tog det beslut som de ville, säger Caroline. Hennes röst tvekar lite när hon säger det sista. Caroline beskriver det som att stöttningen från hennes familj och pojkvän kom tillbaka när hon hade bestämt sig för en abort.
Tre veckor senare var processen inbokad i Stockholm. På abortkliniken rekommenderade barnmorskan Caroline att gå igenom en så kallad “kemisk abort” vilket innebär att du äter ett läkemedel som avstannar graviditeten. Efter två dagar ska du sedan ta tabletter som stöter ut fostret ur livmodern, vilket du gör hemma.
”Jag minns att jag började googla chanserna att fostret överlever aborten”
Jag frågar Caroline hur hon kände inför att göra en bort, i ju med att det inte var tanken från början. Hon beskriver det som att hon rent emotionellt stängde av efter att hon tagit den första tabletten. Med inställningen att det då inte fanns någon väg tillbaka.
– Jag kände mig väldigt ensam i hela processen. Sen kom det så mycket blod och gjorde så fruktansvärt ont, berättar hon.
Efter att hon tagit läkemedlet för själva utstötningen kände Caroline att något inte stämde. Blödningen avtog inte och smärtan växte vilket oroade både Caroline och hennes dåvarande pojkvän. De tog beslutet för att åka in till akuten.
Efter besöket på gynakuten bekräftar läkaren att delar av graviditeten fanns kvar i livmodern. Caroline berättar att en panik växte i hela kroppen, hon kände att hon började ångra sitt beslut oerhört mycket.
– Jag minns att jag började googla chanserna till att fostret överlever aborten om den inte gick igenom helt, berättar Caroline med blicken fäst utanför kameran igen. Hon blir en tyst innan hon fortsätter berätta om hur hon fick genomgå hela processen inte bara en gång utan två gånger till. Fostret ville inte lämna Carolines livmoder och hon blev tvungen att läggas in. Den process hon snabbt ville lämna bakom sig, blev istället en utdragen mardröm. För att vara säkra på att allt av fostret försvunnit ur Carolines livmoder fick hon genomgå en kirurgisk abort istället.
– Jag återhämtade mig ganska snabbt rent fysiskt men jag minns att jag drömde mardrömmar flera veckor efter. Jag ångrar mitt beslut i ett år efter, säger hon och blicken vandrar ännu en gång vidare till en plats långt bort från kameran.
”Det hade blivit lättare för mig om de i min närhet stöttat mig mer. Istället för att tycka saker själva.”
Caroline berättar att det tog mycket på relationen till hennes dåvarande pojkvän hur händelsen utspelade sig och att det var svårt att återhämta sig. Hon beskriver hur deras relation hamnade i en spiral där hon lätt hamnade i att skylla på den andra hur allt blev.
Det har gått mer än tre år sedan aborten när vi gör intervjun över ett videosamtal och hon har även behövt genomgå en abort till sedan dess. På frågan hur hon känner idag inför allt hon har behövt gå igenom tror Caroline att hennes beslut kunde ha sett annorlunda ut om det bara hade fått vara upp till henne.
– Det hade varit lättare om de i min närhet hade stöttat mig på ett annat sätt och ville försöka förstå min situation mer, inte bara tycka saker själva. För i slutändan är det ju jag själv som ska leva med beslutet resten av mitt liv, avslutar Caroline.
