Det senaste året har bjudit alla människor på motgångar. För oss studenter tar främst det sociala livet stora smällar. Att det idag känns helt rimligt att kolla ”På Spåret” och somna vid tio en fredagskväll, är den största smäll min ungdom tagit i livet hittills.
Jag flyttade till Kalmar ett halvår innan pandemin tog fart på riktigt i Sverige. Sex månader då jag kunde njuta av sena kvällar med alldeles för många öl i systemet. Dansande på barborden ända in på småtimmarna. Sedan satte corona stopp för det roliga.
Lika välplanerad som min outfit var en fredagskväll ute, är den nu på turen till Ica fram och tillbaka
Med stor risk att låta som en gnällig ungdom – livet är så fruktansvärt tråkigt för tillfället. Jag lever mitt liv i mjukiskläder framför föreläsningar på zoom. Hemma i min studentlägenhet växer samlingen av krukväxter och promenadvänliga skor i skrämmande hög fart. De få gånger jag lämnar lägenheten är för att strosa nere på stan, mest för att få lämna sängen någon timme. I ett rimligt tempo tar jag gärna ett extra varv runt brödhyllan i matbutiken för att dra ut på tiden bland människor (med avstånd såklart).
– Som svar på din oställda fråga. Ja, lika välplanerad som min outfit skulle varit en fredagskväll ute, är den nu på turen till Ica fram och tillbaka. Eftersom det är veckans höjdpunkt.
Jag hade aldrig trott för två år sedan när jag flyttade mitt pick och pack till Kalmar, att jag skulle förvandlas till en 24-årig pensionär. Dessa tre år på universitetet som ska föreställa ”de bästa åren i mitt liv” tog slut väldigt snabbt. På lite mer än ett år har helgerna gått från vilda festkvällar med läggdags halv fyra på morgonen och sovmorgon fram till lunch dagen därpå. Till att jag nu ser fram emot fredagskvällen i soffan framför ”På Spåret” redo att sova klockan tio med en halväten Bridgeblandning på soffbordet.
Jag har full förståelse för att mina ungdomliga uppoffringar är obetydlig i jämförelse med pandemin och alla liv som skördas. Men i vissa ögonblick blir jag en självisk tonåring i själen som kan klaga i timmar på hur mitt liv blivit bestulet på ett år. Allt jag gör på dagarna är att fantisera om tryckta dansgolv och fullpackade barer med människor som inte kastar sig mot närmsta nödutgång när du råkar komma för nära. För trots min nästan alltid helhjärtade insats att följa restriktioner och höja fingret ett litet finger åt de vänner som inte gör det. Har ni äldre som gärna klagar på unga och vår (ofta motiverade) hänsynslösa uppsyn till viruset, ändå fått uppleva de som skulle varit de bästa åren i era liv.
