Det räckte med en första blick och jag var fast. Första gången jag höll honom kände jag hur hela min själ lämnade min kropp för att omfamna, skydda och rädda honom från alla faror som kan komma i hans väg.
Jag har genom hela första delen av mitt liv sagt att jag inte kommer skaffa egna barn. Jag tyckte inte om barn och hade aldrig haft något som helst intresse för barn. Kanske är det för att jag bara var 16 år, eller för att jag då aldrig riktigt haft barn i min närhet att bry mig om. Jag kunde inte förstå vad grejen var med att tycka barn är söta, att stanna upp och le mot barn som man möter på stan. När allt jag såg var en skrikande, jobbig minimänniska som bara gjorde oväsen. Det var ingenting för mig helt enkelt och jag var fast bestämd i det beslutet.
När min syster berättade att hon var gravid kom det som en total chock. Jag bröt ihop och började gråta. Jag kunde inte samla mig, det bara fortsatte. Det var tårar av fullkomlig lycka, jag hade aldrig känt en så exceptionell lycka. Jag kan idag fortfarande inte förstå vad som hände med mig, det var som en bubblande svindlande känsla. Från den dagen blev jag en överbeskyddande kycklingmamma.
Ser mig själv som en mamma.
Det var inte förens några år senare, när min syster fått sitt andra barn som de riktiga rädslorna kickade in. En fyraåring och en ettåring springer omkring. Till och med vardagsrummet blir för mig en krigszon med minor i form av hala golv, vassa föremål och kanter att springa in i. Att gå utomhus utan att de sitter i vagnen är som att be om en hjärtattack. Jag målar upp tänkbara scenarion i mitt huvud för att vara förberedd på hur jag ska agera för att rädda dem. När de springer mer än fem meter iväg skriker jag på automatik med en gäll röst ¨kom tillbaka!¨, en mindre charmig egenskap. Nu är kidsen fem och två år gamla. Det gnistrar i ögonen på dem av liv och bus, det är det viktigaste för mig. Att de aldrig behöver oroa sig för saker barn inte ska behöva oroa sig för. Jag inser nu att man inte alltid kan skydda barn från allt i livet. De kommer slå sig, få blåtiror, gråta och ha ont.
Hur gick det från att ha noll intresse för barn till att jag blev besatt av mina två syskonbarn, kusiners barn och i princip alla andras barn jag träffar. Jag har nu blivit den personen som stannar på gatan för att le och vinka åt små minimänniskor, jag pratar bebisspråk och ser mig själv som en mamma i framtiden.
