Hampus föll 15 meter: ”Jag bestämde mig för att göra allt som krävdes för att kunna gå igen”

En kall decemberdag 2018 skulle Hampus Alsenmyr göra en sista klättring innan han lämnade klätterhallen för dagen. Det kom att bli hans sista på mycket länge. Efter ett handlöst fall på 15 meter får han spendera månader inlagd på sjukhus med ovissheten om att han kanske aldrig skulle kunna gå igen.

Det blinkar till i datorskärmen och det blåa Zoom-fönstret lyser upp. Vi pratas vid tidigt en onsdagsmorgon. Hampus ser nyvaken men glad ut, vi håller upp varsina kaffekoppar framför kameran och småpratar lite om hans växtsamling där hemma som jag skymtar i bakgrunden. Sedan vill jag att han ska göra sitt bästa för att försöka komma ihåg allt från den där kalla decemberdagen 2018 då ett litet misstag kom att förändra hela Hampus liv.

Han börjar berätta att han befinner sig i IKSU’s klätteranläggning i Umeå, som så många eftermiddagar förut. Han hade skickat ett sms till sin kompis Oliver att han bara skulle klättra en sista gång innan han skulle hem till vännen för att säga hejdå inför vännens kommande resa. Han beskriver det som att jämföra ett sista åk i skidbacken. Med musik i hörlurarna ger han sig på autobelay delen, en avdelning i klätterhallen där klättrarna säkras automatiskt med hjälp av en apparat. Sedan ger han sig in i den meditation som han upplever att klättring gör för honom. En stund av att koppla bort tankar, människor runtomkring och att bara få vara i nuet genom att kämpa sig uppåt. Men han gör ett misstag, ett misstag som höll på att kosta honom livet. Han glömmer att säkra sig.
– Jag skulle kunna älta det hur mycket som helst men det kommer inte att förändra något. Det var ett misstag, precis som vi människor gör ibland, säger Hampus och ger mig ett försiktigt leende.
Hans vän Oliver får aldrig något sms den eftermiddagen och än mindre något besök. Han tvingas kliva på flygplanet utan vetskap var Hampus befinner sig, eller om han ens lever.

”Jag skulle kunna älta det hur mycket som helst men det kommer inte att förändra något. Det var ett misstag, precis som vi människor gör ibland.”

Hampus har nått toppen. Den 15 meter höga klätterbanan är gjord och Hampus ska hissa sig ner. Han har hela tiden haft repet mellan armarna och sett det framför sig. Så han släpper taget om väggen – och faller handlöst rakt ner. 15 meter. Hampus säger att minnet sviker honom nu. Han minns att han landar på fötterna men faller baklänges och försöker att sätta sig upp utan att lyckas röra sig överhuvudtaget. Han minns en man som kommer fram och berättar att han är sjuksköterska och ber Hampus att behålla lugnet. Ambulansen kommer och han får en hög dos smärtstillande. Sedan svartnar det.

Tiden som kommer är kritisk, omtumlande och orolig. Han opereras i ryggen det första han gör. Han har brutit höger ben och rygg som har gjort att nervsystemet blivit skadat, vilket i sin tur orsakat förlamning i vänster lår, delar av höften och flera känselbortfall. Men han har överlevt ett fall som knappt kunde vara möjligt. Standardgolv i klätterhallar brukar vara betong, med i den då nyöppnade klätterhallen hade ett mjukt golv precis installerats, en matta som förmodligen räddade Hampus liv.

När Hampus frågar läkarna om de tror att han kommer kunna gå igen så vågar de inte ge honom något svar. Det första steget blir att lära sig att sätta sig upp i sängen som bara det tar 2-3 veckor. Det går långsamt framåt, men det går. Han bestämde sig tidigt för att han skulle göra allt som krävdes för att kunna gå igen.

”Att gå från att vara 25 år, känna sig odödlig och tycka att livet är på topp, till att få hjälp av fyra personer med toalettbesök och inte veta om man kommer kunna ta ett enda litet steg igen, det är jobbigt.”

Den tid på sjukhuset som har etsat sig fast mest i Hampus minne är då han var på avdelningen för neurorehabilitering. Han skrattar till och säger att det är som ett slags bootcamp för skadade. Här peppade de skadade varandra och firande vartenda lilla framsteg. Här fick han prata med de som hade värre skador, som hade blivit förlamade och ändå behöll hoppet uppe. Det hjälpte mycket för Hampus psykiska hälsa som också tagit stor stryk av olyckan.
– Att gå från att vara 25 år, känna sig odödlig och tycka att livet är på topp, till att få hjälp av fyra personer med toalettbesök och inte veta om man kommer kunna ta ett enda litet steg igen, det är jobbigt.

När Hampus lämnar sjukhuset efter 4,5 månader så gjorde han det gåendes. Hampus är berest, han har sett och gjort mycket innan olyckan.
– Oavsett hur roligt jag må haft tidigare i livet eller av alla fina platser jag har besökt, så är ögonblicket när jag tog mina första vacklande steg igen det bästa ögonblicket i mitt liv.
Jag ser Hampus glittrande ögon medan han säger det och kan verkligen känna hans genuina glädje i orden, trots att jag bara ser honom på en datorskärm. Han fick en andra chans.
– Jag har bestigit Kebnekaise, rest runt i flera länder och hoppat fallskärm, men det finaste ögonblicket i mitt liv är när jag gick med kryckor i en svettig gympahall i takt till hejarop, säger han och skrattar.

”Jag har bestigit Kebnekaise, rest runt i flera länder och hoppat fallskärm, men det finaste ögonblicket i mitt liv är när jag gick med kryckor i en svettig gympahall i takt till hejarop, säger han och skrattar.”

Inte nog med att olyckan tog mycket på Hampus kropp fysiskt, så tärde det också mycket på honom psykiskt. Han berättar om att han har hjärnspöken och ångest i perioder än idag. Han kunde även vara väldigt ledsen på sjukhuset, tänka tankar som ”varför händer det här mig” och må mycket dåligt. Men stödet från familj och vänner betyder allt. Han berättar att det var tack vare dem han finner styrka och glädje. Hampus minns särskilt två speciella händelser då hans vänner Alexander och Oliver har tagit med honom på små utflykter som han själv aldrig trodde att han skulle klara av på grund av smärtan i kroppen. Alexander arbetade även som sjuksköterska och besökte Hampus rum på sjukhuset varje dag efter jobbet. Även Hampus nära vänner Tobias och Emma besökte honom så fort de fick möjlighet.
– Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet som jag känner. Dels det dagliga stödet när man behövde det som mest, men också att dom trodde på mig, det triggade mig till att klara av saker.

Jag frågar honom om olyckan gjort honom rädd. Han svarar inte på det jag hade i åtanke.
– Jag är rädd för framtiden, rädd för att jag ska försämras. Jag vet inte hur länge min rygg kommer att orka och hur länge mina ben kommer att bära mig. Så det är lite jobbigt nu under pandemin då det känns som att tiden rinner iväg, ibland känns det till och med som att jag är tillbaka på sjukhuset och inspärrad mellan fyra väggar.
Men rädslan inför att klättra igen har aldrig funnits, snarare rädslan av att inte kunna klättra. Hampus nya mål efter att kunna gå var att vara tillbaka på klätterväggen inom ett år. Den 8 november 2019, knappt ett år efter olyckan, befinner sig Hampus på en utav IKSU’s klätterväggar igen.
– Det var mitt andra största ögonblick i livet, säger Hampus.
Idag klättrar Hampus två gånger i veckan och tränar mycket.
– Jag är inte på samma nivå som förut och kommer förmodligen aldrig att bli det heller, men jag klättrar. Det är huvudsaken.

Jag beundrar Hampus kämparglöd och frågar var den kommer ifrån. Han berättar att han tror att alla har den där kämparglöden innerst inne när det väl gäller. Men han har också haft en stark inspiration genom den tuffa tiden. Aron Andersson, som fick cancer som liten och förlorade full funktion i benen, men som inte lät sig stoppas av det. I rullstol har Aron tagit sig an tre elitidrotter och är den första svensk som bestigit Kebnekaise. Hampus berättar att han var på Arons föreläsning när han besökte Umeå.
– Jag fick prata lite med Aron efter föreläsningen och han sa till mig att det bara är jag själv som sätter mina egna gränser. Det bär jag med mig.
Men han är noga med att förklara att hans största förebilder är personer som han på nära håll ser hur de kämpar på med livet, trots motgång och mörker. Han nämner speciellt sin storasyster som han ser upp till.

”Det känns som att samhället har så mycket materiellt fokus. Men den riktiga rikedomen handlar om att ha hälsan i behåll, både psykiskt och fysiskt. Och att umgås med människor som man tycker om.”

Hampus vardag idag, 2,5 år efter olyckan, är fysiskt begränsad och ibland väldigt psykiskt lidande. Han väntar på att få operera om ryggen men coronapandemin har skjutit på operationstiden. Han berättar om hur olyckan har förändrat hans synsätt på livet.
– Det känns som att samhället har så mycket materiellt fokus. Men den riktiga rikedomen handlar om att ha hälsan i behåll, både psykiskt och fysiskt. Och att umgås med människor som man tycker om.

Hampus ger mig ett stort leende. Jag hoppas att han känner sig stolt över hur långt han har kommit mot alla odds. Jag ställer en avslutande fråga. Vad blir nästa mål?
– Att bestiga Kebnekaise, säger han.
Och av hans tidigare avklarade mål tror jag inte det råder några tvivel om att han så småningom kommer att klara av även detta.