Stinas passion för fotografering växte sig fram när hon flyttade till Kalmar

PERSONPORTRÄTT. Stina Listrup bor idag i Kalmar. Hon flyttade hit från Karlshamn för att studera Personal och kompetensutveckling på Linnéuniversitet för ett och ett halvt år sedan. Vad hon inte visste då var att ett stort intresse för fotografering långsamt skulle växa sig fram.

Stina Listrup öppnar dörren direkt till sin studentlägenhet när jag knackar på.

–Hej, jag har kokat kaffe till oss, säger hon glatt.

Lägenheten är inredd i varma färger med sammetsgardiner i en beige färg som matchar soffan. Det ligger en hög med tidningar på soffbordet som ser ut att handla om fotografering. Ett kamerastativ står lutad mot väggen i vardagsrummet och en systemkamera vilar på sängen. Stina ställer sig i köket och häller upp två koppar kaffe och ställer dem på det lilla matbordet med en vit linneduk över sig. Doften av kaffe fyller hela lägenheten.

Jag kommenterar högen med tidningar som ligger på soffbordet. Stina berättar glatt att hon börjat prenumerera på olika fototidningar för ungefär ett år sedan då intresset för fotograferingen började växa för att få inspiration. Vi går in på ämnet direkt.

Hur startade egentligen intresset för just fotografering?

–När jag flyttade hit slogs jag av de fina vyerna. När jag såg slottet för första gången stannade jag för att fotografera med min telefon. Jag stod ute ett tag och försökte få till en så bra bild som möjligt, men resultatet blev inte riktigt som jag tänkt mig. Kvalitén med mobiltelefonen blir ju inte alltid den bästa, säger Stina Listrup och skrattar.

Det började långsamt bli mer frustrerande för Stina att få till de bilder hon så gärna ville fånga. Hon frågade en kompis till henne som hade ett intresse inom fotografering om hon fick låna hans kamera. 

–Jag gav mig ut i skogen för att testa mig fram med en riktig systemkamera. Jag hade inte jättemycket kunskap hur kameran fungerade men tog hjälp av instruktionsvideos på YouTube och frågade min kompis som jag fick låna kameran av, tillslut förstod jag mer och mer, säger hon. 

Jag har nästan glömt bort de intressen jag tidigare hade, för allt fokus för mig ligger på fotograferingen just nu.

När vi suttit och pratat ett tag föreslår Stina att vi kan ta oss ut i skogen på en promenad i solen.Det är 6 minusgrader men solen lyser upp skogen denna förmiddag i Februari. Hon lindar halsduken närmare halsen och börjar gå på sidan av en bred skogsväg och kommenterar hur snötäckta träden är. Stina pratar vidare om fotograferingen medan vi går längst skogsvägen med strimlor av solljus som trängt sig igenom den tätvuxna skogen. Man kan nästan se hur pulsen ökar och hon nästan lyser när hon pratar om hennes intresse.

–Jag har alltid haft små-intressen här och där, som att teckna, sjunga och baka, men fotograferingen är absolut det roligaste. Jag har nästan glömt bort de intressen jag tidigare hade, för allt fokus för mig ligger på fotograferingen just nu, berättar hon.

Då motivationen och inspirationen sviker

Men vad inspirerar henne? Speciellt i dessa tider med en pågående pandemi kanske det känns extra tungt att ta sig ut och vara kreativ.

–De som inspirerar mig mest är alltid musik. Jag går aldrig ut utan alldeles för hög musik i lurarna. Jag lyssnar mestadels på klassisk musik. Jag kan bli ofokuserad när någon sjunger i låtar när jag är ute och försöker fånga ett ögonblick. Jag är även mest inspirerad på morgonen, vilket är tur då det oftast är som vackrast utomhus då, säger hon.

Hon berättar att det är enklare att hålla uppe motivationen på sommaren när det är varmare ute och såklart mycket ljusare. De gånger motivationen sviker henne litar hon alltid på att den kommer tillbaka tillslut.

–Jag har inte känt att inspirationen och motivationen påverkats relativt mycket av pandemin. Dock är det enklare att ta sig ut och fotografera under sommaren. Det är mycket enklare med inställningarna då. Under vintern måste man ta hänsyn till den vita snön och det mörka ljuset, det är en utmaning. Jag är även väldigt glad att jag har omringat mig med folk som är intresserade av just fotografering, att inspirera och ge tips till varandra hjälper mig jättemycket, säger hon glatt.

Framtiden

Vi börjar prata om framtiden medan snön långsamt börjar falla. Det är en aning tystare i skogen under den här tiden på året, fåglarna har flyttat till varmare länder medan vi går omkring i en bitande kyla som färgar hennes kinder röda.

Har du några framtidsplaner inom fotografering?

–Jag har funderat på det. Men jag är rädd för att om jag hade gjort det till ett jobb hade det mer blivit ett ”måste” istället för att det är ett intresse. Att plugga någon kurs eller så hade varit superkul och jag har lite tankar på att göra det, men har inte bestämt något ännu! Just nu klarar jag mig med mina tidningar, säger hon.

Vi kommer in på en mindre stig i skogen. Stina stannar och börjar fotar bilder i skogen som är en aning mer vit än vanligtvis under tidigare år. Hon pulsar genom snön för att ta sig djupare in i skogen.

–Det är så fint ljus ute, det här kommer bli hur bra som helst säger hon med ett stort leende på läpparna.

Vi lämnar skogen och följer våra fotsteg tillbaka som vi lämnat i snön. Hon stannar efter vägen för att tömma hennes sko på snö. Vi kommer tillslut tillbaka till hennes lägenheten vi lämnade för över 3 timmar sedan. 

Hon avslutar med att berätta hur tacksam hon är över att just Kalmar vad den staden hon valde att kalla hemma. Det var verkligen tack vare det som hennes intresse för att fotografera långsamt skulle växa sig fram, och forsätter att växa.