Paula Sveder är en 24-årig journalisstudent som bor i Kalmar. Efter att ha gjort ett radioinslag om katthem bestämde hon sig för att pröva vara ett stödhem för en av katterna, den treåriga honkatten Essa. Sex månader senare har hon adopterat henne och har fått en ny vän för livet.
Paula Sveder är 24 år och bor i en lägenhet i Kalmar tillsammans med sin katt Essa. Hon flyttade till Kalmar från Tidaholm för ett och ett halvt år sedan för att studera journalistik men då var inte Essa en del av hennes liv.
– Vi hör ihop på något sätt hon och jag, säger Paula. Det är klart att hon ska bo här hos mig.
Jag träffar Paula i hennes lägenhet. Det är en mysig liten etta där med varma färger som är nitiskt inredd in i sista detalj. Hennes skoldator ligger på ett elegant snidat träbord tillsammans med en nätt organiserad hög av kursböcker. Bredvid står en rykande kopp te som sprider en lukt av skogsbär i hela rummet.
Längst in i lägenheten bredvid sängen står det en grå kattställning. I den ligger en liten katt och vilar upp sig och hon är nästan svår att se då hennes gråa päls smälter in i ställningen. Vi bestämmer oss för att inte störa henne och sätter oss i soffan.
Vad var det som fick dig att vilja bli jourhem för ett djur?
– Jag och några klasskompisar gjorde ett radioinslag om olika katthem här i Kalmar och det var så allting började. Jag började läsa på om de katterna dem hade inne och såg bilder på deras hemsida och Instagram. När jag såg vad de här små djuren hade gått igenom var det inte ett svårt beslut längre, det blev ganska självklart att jag skulle hjälpa till.
Paula pausar en stund och tittar mot Essa som fortfarande ligger och sover i ställningen.
– Jag var självklart nervös innan jag tog beslutet men det kändes ändå självklart, fortsätter hon.
Vad gjorde dig nervös?
– Vi som studerar journalistik fick vara på universitetet och jag är ändå ute och flänger mycket som det är. Jag funderade på om jag verkligen kan ge henne ett bra hem. Kan jag hjälpa till på rätt sätt? För det här är ändå ett djur som inte haft världens bästa förutsättningar innan i livet, säger hon.
Paula berättar att Essa växte upp på en bondgård hos en ägare som redan hade många katter innan och att ägaren inte alltid var snäll mot sina djur. Han hade till och med hotat om att skjuta Essa om han inte blev av med henne.
I ställningen vaknar Essa till och kollar nyvaket på oss. Hon kommer över till oss i soffan och hälsar på främlingen i hennes hem. När jag ser henne på nära håll kan jag ana den tuffa uppväxten hon har haft. Hennes öron är lite ärrade och hon är försiktig när hon hälsar på mig. Men när hon blivit bekant med mig vill hon gärna bli klappad. Efter några minuter verkar hon nöjd och lägger sig ner för att sova mellan oss på soffan. Paula kollar kärleksfullt på det lilla djuret som nu har blivit en självklar del av hennes familj.
Var det alltid självklart att du skulle adoptera just en katt eller övervägde du exempelvis en hund?
– Min familj har alltid haft katter hemma och jag skulle vilja säga att jag är mer en kattmänniska personligen. Valet blev väldigt självklart då jag känner att jag inte skulle kunna ta hand om en hund på samma sätt som jag kan göra med Essa. Jag kan inte vara hemma på det sätt som en hund kräver då jag spenderar mycket tid på skolan. Självklart lämnar jag inte henne ensam under alla dygnets timmar men hon klarar ändå sig själv på ett bättre sätt än en hund skulle göra.
När Essa först kom hem till Paula var det inte någonting som var planerat att bli permanent. Katthemmet som hon hade kontakt med är oftast ute efter någon som kan ställa upp som ett jourhem för de djur som behöver tillfällig trygghet. Men efter några veckor kände Paula att hon ville ha Essa hemma hos sig.
– Under de första veckorna var jag i mycket kontakt med familj och vänner. Jag sa till dem att det kommer bli bra när hon hittar ett permanent hem hos någon familj eller liknande och redan då var det en familj som sa att de var intresserade.
Paula hjälpte katthemmet att fota nya bilder på Essa och uppdaterade hennes information på hemsidan. Bara några dagar senare så blev fler intresserade. Men när en andra familj tog kontakt med henne för adoption så blev beslutet enkelt.
– Jag kände att jag inte ville skiljas från henne. Vi hör ihop på något sätt, det är klart att hon ska bo hos mig. Även om jag bor litet känns det som att jag har mycket att ge henne och att hon har mycket att ge mig. Det tog inte mer än tre veckor innan jag hörde av mig till hemmet och sa att jag ville adoptera henne.
Skulle du rekommendera andra att bli ett stödhem för djur?
– Både ja och nej. Om du har möjligheten och känner att du kan förbättra djurets situation borde man absolut överväga det starkt. Men det viktigaste är djurets mående, om du känner att du inte kan ge djuret den hjälp den behöver kanske det inte är något för dig. Men då finns det andra sätt man kan hjälpa till på, som att exempelvis donera till ett hem eller liknande.
