PERSONPORTRÄTT. Med flertalet generationer bakom sig med öländska rötter kallar Conny Johansson sig själv för en äkta ölänning. Efter 10 år bakom skolbänken, 21 år på sockerbruket, 10 år i mejeriet och 11 år som pensionär bor Conny kvar i sitt barndomshem på Öland, tillsammans med katten Kalle.
Mitt i ett fattigt Öland på 50-talet bodde familjen Johansson. En man, en kvinna och en pojke i ett hus i en liten by vid namn Störlinge. Mannen i huset var uppvuxen i byn och hade bott i huset större delen av sitt liv. Kvinnan kom ursprungligen från grannbyn 4km norrut. I huset bodde även mannens föräldrar. De hjälpte till att ta hand om pojken när mannen och kvinnan var ute på åkern och arbetade under dagarna. De hjälpte till med hushållssysslorna och såg till att det fanns mat på bordet när föräldrarna kom hem.
Fattigdomen var påtaglig och livet var hårt. Boendes mitt på Öland, ett par decennier innan Ölandsbron byggdes, med ett hårt arbetarklimat runt omkring sig. Draghästar, mjölkor, sockerbetsplantage, lanthandlar och hembränningsapparater. Mitt i allt det här befann sig Conny Johansson. Pojken i familjen. Född och uppvuxen i Störlinge, hårt arbetandes på gården från 10-års ålder.
FOTO: Joacim Andersson
Jag sitter och pratar i goda tre timmar med Conny i vad som en gång i tiden var hönshus och svinstia, men som han idag helrenoverat om till ett noga utfört och välplanerat beboeligt utehus. Conny minns tillbaka på tiden som en gång var när vi sitter och pratar. Han pratar glatt om lantbruket och berättar historier från en svunnen tid, i ett landskap på den tiden nästan helt avskiljt från övriga Sverige. Han minns tillbaka på fattigdomen och det hårda arbetslivet och hur hårt hans föräldrar fick slita och vrida på varenda peng för att få ekonomin att gå runt. Han berättar om hur han hjälpte till med sockerbetor och lastade löshö i strålande solsken medan kamraterna cyklade förbi honom påväg ner till havet för att svalka sig.
”Det fanns inte mycket pengar på den tiden, med det lille pappa tjänade. När räkningarna kom och var betalda fanns det inte många hundralappar kvar att vända på.”
Conny saknar tiden, men fattigdomen är skönt att lämnat bakom sig
Livet och vardagen var tuff, men när han minns tillbaka så är det inte med vemod han berättar hur det var, utan snarare med glädje och lite saknad.
– Det livet som var förr med den yngre generationen som är idag, det skulle inte gå alltså. De skulle klösa ögonen ur varandra, säger Conny och skrattar.
– Det var något helt annat förut hur man hjälptes åt i byn. Tröskning till exempel då var det till att ta hjälp. För då var vi väl uppåt en 10 man och höll på och slet ute på åkern hela dagen. Men jag tycker nästan mest synd om mamma och de som stod och slet i köket, för gud bevare mig väl så mycket mat det gick åt, säger han.
Conny gick i skolan i de närliggande byarna upp till sjunde klass. Tiden bakom skolbänken minns han som övervägande roligt. Han kom bra överens med lärarna och klarade sig undan från stryk. Trots att det fanns en del ”odjur” som då och då fick smaka på rottingen.
Han minns hur han i småskolan i Sörby satt och virkade grytlappar och sydde dukar, och hur de i femte klass började med träslöjd på skolan i Sättra. Han minns hur han gjorde skärbrädor och ett ishockeyspel. Men han minns även hur tufft det kunde vara även under skoltiden.
– Det fanns ett gäng välsignade halvidioter som var på mig. Det var lite mobbing och sånt. Jag hade det svårt då faktiskt. Jag var för snäll och sa aldrig emot. Om man inte klädde sig ordentligt så fick man höra. Mamma och pappa hade det inte så gott ställt med kläder och sånt heller, berättar han.
Efter skoltiden och senare konfirmationen, var Conny hemma och hjälpte familjen på gården. Innan han tog jobb på ett konditori i Borgholm som springpojke och varubud. Men tiden gick och väldigt snart utvecklade han ett intresse för det elektriska. Strax efter lumpen gick han en yrkesutbildning i Kalmar inom industrielektronik och hamnade mitt i högsommaren 1971 på sockerbruket i Mörbylånga. Där jobbade han som elektriker i 21 år tills dess att fabriken las ner 1992 i samband med den rådande lågkonjukturen, då 120 anställda stod arbetslösa. Efter det så tog han sitt pick och pack och tog nattåget till Ljungaverk i Medelpad där han utbildade sig inom vitvaror i nästan två år, innan han återigen återvände till Störlinge på Öland.
Efter hemkomsten så började han att arbeta i mejeriet i Borgholm och i Kalmar innan han 2007 tog jobb på kommunen i Borgholm. 2010 gick han i pension och är idag aktiv inom hembygdsföreningen och hjälper SMHI med väderprognoser i närområdet. Han bor kvar i barndomshemmet i Störlinge och trivs fortfarande i sin hembygd.
Ölandsbron förändrade livet på Öland
Inramat ovanför soffan som jag sitter i och pratar med Conny i den föredetta svinstian, kan man läsa en tidtabell med ett slutdatum den 29 september 1972. Ölandsfärjan. Ölandsbron invigdes den 30 september samma år, och Conny berättar vilket stohej det var under invigningen. Hur orkestrar spelade på marknadsplatsen utanför Algutsrums kyrka och hur människor flockades på platsen. Det gick bussar någon gång i timman över bron för de som ville provåka den nybyggda bron över sundet.
– Det var en stor grej. Jag och en kamrat var på platsen en halvdag eller så, men att få en plats på någon av de där bussarna fanns det inte en susning till. Det var inte lönt att ställa sig i kö ens engång, säger han.
Han berättar om mordbränderna på södra Öland, och hur det uppe på norra Öland rådde en helt annan ”lag och religion”. Han förundras över vilken stor förändring som skett. Inte minst i samband med Ölandsbrons invigning. Det är inte som det var förr, men det är fortfarande en fantastisk plats att bo på.
73 år i Störlinge och ölänning in i benmärgen.
