KRÖNIKA. Det är en eftermiddag efter skolan som jag hoppar av bussen på Verkstadsgatan i Kalmar och går i riktning mot den södra entrén av köpcentrumet Giraffen. Jag måste handla lite varor som saknas hemma. Inne på köpcentrumet är det lagom mycket folk, trots pandemin. Framför Systemet är det en lång kö. Det är ju fredag trots allt. På vägen mot Maxi måste jag gå i en lång korridor som har bänkar på sidorna lite här och var. På en av bänkarna sitter det två pojkar i tio årsåldern som stirrar ner i varsin mobil. De pratar inte med varandra. Det ser ut som att de spelar Pokémon Go. Så tragiskt, tänker jag. De säger inte ens ett ord till varandra, bara spelar på sina mobiler. Det är som att de hänger tillsammans, fast ändå inte.
Bilden av pojkarna väcker ett minne hos mig, ett meddelande jag fick från min bästa kompis för ett litet tag sedan. Hon hade skickat ett inlägg till mig på Instagram, en video på det gamla klassiska Pokémon introt från början av 2000-talet. Under videon hade hon skickat ”Jag vill kolla Pokémon nu, ta mig tillbaka till när vi var små.”. Jag svarade henne ”Jag är så glad att vi hade fantastisk barndom.”. Ett litet tag senare skrev hon tillbaka. ”Ja samma här. Det var verkligen en bra barndom, vi fick verkligen vara barn.”.
Uppväxten jag och min bästa kompis hade tillsammans väckte goda minnen inom mig. Vi träffades för första gången i förskolan i den lilla byn som vi bodde i och började genast leka tillsammans, både i skolan och efter skolan. Under de varma dagarna gick vi alltid hem till min bästa kompis där vi kunde hoppa på hennes studsmatta i timmar. Samtidigt lekte vi att vi var Pokémon tränare. Eller så lekte vi Winx Club. På den tiden fanns inte Pokémon Go eller smartphones. Då fick jag ringa via vår hemtelefon hem till min bästa kompis och fråga om hon ville leka. Eller fick jag gå några kvarter hem till henne för att fråga om hon var hemma.
Det känns som att min barndom var så längesen, men ändå är jag inte så gammal idag, bara 21 år gammal. På 15 år har världen för dagens barn förändrats något otroligt. Det känns som att de missar så mycket av vad det innebär att vara barn. De blir presenterade för Tiktok och Instagram i tidig ålder och tar del av samhällets många normer alltför tidigt. De tvingas växa upp för snabbt. Ibland kan jag tänka när jag ser bilder på dagens ungdomar: varför såg inte jag ut sådär när jag var i deras ålder? Troligtvis för att tider förändras i samband med att tekniken utvecklas. Det är lite läskigt när man tänker på det. Det är som att utvecklingen av teknik förändrar bilden av vad det innebär att vara barn.
”Varför såg inte jag ut sådär när jag var i deras ålder?”
Hade jag berättat för de där pojkarna på bänken i köpcentrumet att jag också gillar Pokémon och när jag var i deras ålder så älskade jag att leka Pokémon tränare med min bästa kompis så hade de nog svarat med att jag är fjantig. Men det var ju det som jag och min bästa kompis gjorde när vi var i deras ålder. Det var så våran barndom såg ut. Men vad innebär det egentligen att vara barn? Mitt svar på den frågan hade förmodligen varit annorlunda än vad där pojkarna på bänken hade svarat.
