Att hela världen har präglats av överströmmande snack om corona är nog ingen som har missat. Under de senaste tre månaderna har vi levt genom medierna och sett covid-19 sprida sig från Kina, till Italien, till Sverige. Jag tror inte att det finns en enda individ som inte har tröttnat på det nya coronaviruset. Jag vet i alla fall att jag har tröttnat.
I mitten av mars, den 11 för att vara mer exakt, klev jag in på jobbet för första gången sedan corona hade nått oss, nått Kalmar län. Nyhetschefens dag var snart slut när jag skulle ta över för kvällen, och hon var synligt trött.
– Janet, du har hand om Corona i dag. Vi tar hand om resten, fokusera på corona och säg till om det blir för mycket.
En lugn kväll alltså, tänkte jag. Men oj, så fel jag hade. Av alla kvällar jag jobbat sedan jag fick vikariatet för fyra-fem månader sedan blev denna den stressigaste. Och stressen var inte det enda rekordet som slogs den kvällen. Även siffrorna var högre än någonsin, och det var då jag insåg hur oroliga människorna var för den nyuppkomna pandemin. Och likadant har det varit varenda kväll jag jobbat sedan dess.
Vi är rädda för varandra
Under de senaste tre månaderna har vi sett Sverige förändras totalt. Vi har sett företag kämpa för att hålla sig över ytan, och sporter har fått avsluta säsonger. Andra har försökt sprida hopp under denna svåra tid. Folk har slitits mellan hopp och förtvivlan, slaviskt följt mediernas uppdatering kring viruset och nästan skrämt sig själva till att inte lämna hemmet. Vi är rädda. Jag är rädd för att smitta min farmor, som inte ens vågar krama mig längre. Rädd för vad som kommer hända med Kalmars företag om pandemin utvecklar sig ytterligare. Rädd för vad vi kommer att gå miste om.
”Vart man än läste – du gissade det – corona. Samtidigt blommade fler blommor upp, sprack himmelen upp i strålande sol och blev gräset sakta men säkert grönare.”
Nyhetstipsen, som tidigare hade bestått av årets första vårtecken i samband med bilder på fina små blommor, byttes pladask ut till corona. Vart man än läste – du gissade det – corona. Samtidigt blommade fler blommor upp, sprack himmelen upp i strålande sol och blev gräset sakta men säkert grönare. Vi missar det. Någonstans tappade vi bort oss själva i en slags corona-präglad värld. Om vi fortsätter som vi gör så kommer vi att missa det. Våren som bara precis har börjat, och vem vet hur sommaren kommer att se ut? Hösten? Vintern?
Stanna upp, ta in våren
Jag säger inte att vi ska sluta tvätta och sprita händerna, hålla oss hemma om vi känner oss dåliga och tänka på dem i vår omgivning. Men, medan du gör allt det, stanna upp. Andas in vårluften. Samla på dig solljuset och d-vitaminerna. Ta in våren. Låt den ge dig hoppet tillbaka.
