Linnéuniversitetet beslutade i onsdags att helt övergå till digital verksamhet och ställer in alla fysiska lektioner och seminarier. Det var en följd av regeringens rekommendation förra veckan. Omställningen kom plötsligt och vände upp och ner på studenternas vardag.
KALMAR. Peter Lundgren började läsa till sjöingenjör på Linnéuniversitetet i höstas. Han bor i en studentlägenhet centralt i Kalmar och jag är på väg hem till honom för en intervju. Peter öppnar dörren och släpper in mig i trapphuset. Vi går genom nedsläckta korridorer. Det är helt tyst och tomt.
– De flesta som bor här har åkt hem, säger Peter.
Beskedet från Linnéuniversitetet att gå över till distansverksamhet kom mycket plötsligt. Skolan följer regeringens rekommendation för att minska spridningen av det nya coronaviruset. Peter och jag kommer överens att inte ta i hand och vi slår oss ner vid ett bord i det gemensamma köket. Här är det också tomt. Kylskåpets ljud är till synes ovanligt påtagligt. Kanske för att vi sitter i en miljö där det brukar vara folk i rörelse i vanliga fall. Som när man var liten och skulle på utvecklingssamtal på skolan kvällstid och korridorerna kändes helt annorlunda, nästan läskiga. På bordet står det en bambuväxt och bredvid den ligger Peters laptop, böcker och ett sjökort. Peter sätter på kaffe och berättar om sin nya livssituation.
– Allt är annorlunda nu. Många kompisar har åkt hem eftersom allt är på distans. Det är ju trist. Sedan är det rätt tråkigt att bara sitta hemma och plugga, säger Peter.
Kaffekokaren puttrar och Peter berättar att det inte känns så kul att sitta på biblioteket eller på ett café på grund av den pågående pandemin, så han håller sig hemma i stor utsträckning. Förutom det så tycker han att studierna fungerar rätt bra trots omständigheterna.
– Jag tycker universitetet har skött det bra, det funkar ju att köra hemifrån. Vi har föreläsningar digitalt och tentorna görs ju om till hemtentor. De var ju tvungna att fatta ett beslut ganska fort så det är klart att det blev lite rörigt med informationen. Vi har dock en del praktiska moment under terminen som vi inte har fått information om ännu. Det är ju såklart lite jobbigt att inte veta helt hur det blir, säger Peter.
Enligt informationen från universitetet ska distansverksamheten preliminärt pågå till slutet av augusti. Peter drar en djup suck och tittar ut genom fönstret.
– Jag har praktik på ett fartyg under sommaren. Undrar om det ens blir av eller hur de gör, säger Peter med en avlägsen blick.
Är du rädd för hur pandemin utvecklar sig?
– Rädd är jag inte. Det är ju en allvarlig situation såklart. Men det gäller att inte gå ner sig. Man får försöka vara lite optimistisk och hjälpas åt så kommer vi nog ta oss ur detta ändå, säger Peter.
Hos Peter lever hoppet om att krisen ska vända snart och att allt ska lugna ned sig. Men än så länge syns ingen sådan vändning till. Vi häller upp varsin kaffe och sitter och sörplar en stund. Det finns en oro i luften. Oron verkar ha letat sig in överallt i samhället. Till och med i den festglada, ungdomliga studenttillvaron. Jag promenerar från studentboendet fylld av oro, men även hopp. Hopp om att studentkorridorerna ska leva upp igen och krossa den ödesmättade, utvecklingssamtalstystnaden. Den som lever får se.
