Det är inte alltid lätt eller tacksamt att jobba för public service. Eller att komma så nära objektiva nyheter man kan. Folk lyssnar inte ens på inslag, de kommenterar på Facebook utan att ha läst sett eller hört vad du har att säga. Är det någon av dessa människorna som sitter runt mig på tåget hem från jobbet?
Det är inte bara jag som sitter med nedsänkt huvud på lokaltrafiken dessa coronatider. Om det inte är misstänksamma blickar så är det flyktiga ögon i mobilen eller i boken. Därför blev jag förvånad när en ung man kom fram till mig.
— Vilken redaktion tillhör du?
Jag inser att jag har ett nyckelband med texten ”Sveriges Radio” som håller i mitt presskort. Jag svarar att jag är från P4.
Han lyser upp och sätter sig på artigt avstånd över mittgången. Han berättar att han är väldigt glad över vilken bra pressfrihet vi har i Sverige, men han är ändå lite besviken att vi är på tredje plats efter Norge och Finland. Jag har inget direkt svar utan nickar bara till svar.
— Vad pratar ni mest om nu?
— Ja det blir ju mest corona just nu, såklart.
— Corona, såklart. Jag hinner knappt säga ordet innan han håller med mig.
Han börjar ställa frågor om pressetik och hur man måste jobba på public service och det ena och det andra. För varje svar så ser jag på hans läppar att han ordar med, som att han har övat in varje regel, varje tanke, precis som jag har gjort de senaste två åren på journalistutbildningen. Han kan det utantill.
Samtalet fortsätter som en dans där han för, det enda som stör är när jag ställer en fråga, och då bryter jag tydligt hans tankemönster, en piruett där han ska leda och jag följa.
Nästa Lessebo, säger högtalarna. Jag drar på mig jackan och tackar för samtalet. Han sitter kvar, leendes.
Jag går av tåget och kommer ut i den kalla luften. Jag inser att saker jag inte hade en aning om för ett par år sedan nu sitter i ryggmärgen. Jag var inte beredd på samtalet men det var som en frisk vind, en påminnelse om varför vi journalister gör det vi gör. Den högljudda minoriteten och den tysta majoriteten. De flesta kanske lyssnar ändå, även om de inte låter dig veta om det. Den frågvise unge mannens ord hänger kvar och just nu kanske jag behövde den uppskattningen mer än jag trodde.
